Ett litet tillägg till mitt föregående inlägg

Satte fingret på det felaktiga i nedstämdheten när jag på allvar tänkte att min resa kommer göra att jag missar massa bra TV i höst. Come on, nu åker vi/jag!

Kalibrering av planering

Nu är det fantamig inte länge kvar. 27 dagar för att vara exakt. Jag har inte pratat med ReseElin på väldigt länge men det finns ju egentligen inte så mycket att prata om. Allt praktiskt är klart och det är ju ingen idé att nöta ut vår relation innan det är dags att åka. Vi har sammanlagt pratat tre gånger på telefon och det räcker.

Pia har tipsat om ett working hostel som verkar grymt. Det ligger mitt i ingenstans och de förmedlar arbete på diverse farmer och skaldjursfabriker. Deras grymma hemsida finns HÄR. Dit vill jag! Jag gillar att de har "Free use of Fishing Equipment".

För tillfället är jag lite melankolisk men på ett hoppfullt sätt. Antar att det är så det känns innan man reser iväg. Allt fint blir det vackraste man har sett och alla människor man tycker om blir en anledning att inte åka. Den melankoliska hoppfullheten kan också höra samman med att jag just nu sitter ensam på Stjärtholmen en lördagskväll och lyssnar på Nothing Compares to You med Sinead O´Connor...

*sätter på Don´t Stop Me Now*

Lantligt besök

Anna bor just nu på kollot. Anna är ungefär världens bästa människa. Hon är grymt kreativ och dessutom copywriter. Med på bilden är även syster Elin.

Sällskap på Kollot

Syster Elin har äntligen hittat hem och nu ska vi bara rå om varandra tills någon av oss måste åka igen. Elin började bra med att ha ställt fram blåbärspaj när jag kom hem från jobbet 23.30. Efter det fick vi ett mindre sovplatsproblem eftersom Elin är rädd för spindlar (det kommer att gå över) och därför inte ville sova ute i friggeboden. Jag ville kolla på TV och därför sov vi båda inne i stugan. Här ligger hon under Tavlan (se "Tavlan gör mig rädd för livet").

Fint att ha henne hemma. Nu kan jag börja bygga upp separationsångest inför resan. 40 dagar kvar.

Om att vilja gifta sig med snus

Snus är det jag tycker allra bäst om i hela livet. Jag bryr mig mer om snus än vad jag bryr mig om de flesta människor jag har träffat. Snus är det bästa med Sverige och när jag dör hoppas jag att jag har en prilla under läppen. Ni fattar. Jag gillar snus.

Om någon har missat det så är min plan att åka till Australien i slutet av September. Där var snus förbjudet fram till 2002. Sedan dess får man ta in 1,5 kg snus genom tullen. Eller får man!? Upptäcker till min stora fasa att källan bakom denna siffra är Aftonbladet och när jag surfar djupare upptäcker jag att alla försök att ta med sig mer än 250 g oftast innebär svårigheter i tullen. Om man måste betala skatt för sitt älskade snus kostar det $ 321/kg.

När jag i våras reste till Island i "affärer" hade jag fått veta att snus var förbjudet. Att föra in snus i detta märkliga land klassades som narkotikabrott. Island är en ö. Australien är en ö. En nära inpå livsviktig detalj skiljer dessa båda öar åt och denna detalj stavas Border Security Australia´s Frontline. Man har sett dem på TV när de hjärtlöst avvisar alla som egentligen inte är från Australien. "Go home and mind your own business!" säger de aggressivt och de förväntansfulla turisterna som sparat en livstid får skamset lomma mot det första planet hemåt.

När jag åkte till Island gjorde jag en chansning och tog med mig ett par dosor som med lite självkontroll skulle räcka över helgen. De räckte fint och resan blev lyckad. Keflavik är förövrigt den mest avspända flygplats jag har varit på. Man i princip landade inne i tax freen och sen var det bara att handla det man behövde och ta bussen in till Reykjavik medan man nöjt sträckte sig efter en dubbel Granit. Andra bullar verkar det som sagt vara i Sydney. Jag kommer mötas av en flock arga schäferhundar som triggas av min tjuvaktiga uppsyn.

Island är en ö. Australien är en ö. Var man är en ö och den här ön vill snusa oavbrutet.