På Magnetic Island hyrde vi ett fordon för att kunna ta oss runt på ön. Innan vi kom till uthyraren hade vi redan diskuterat vilken färg och form vi ville ha på vårt lånta transportmedel. Åsikterna gick isär. Jag beskrev min önskebil som seriös, diskret och lättkörd medan Martha (se nedan) pratade om färgen rosa. Hon fick som hon ville eftersom alla bilar som fanns för uthyrning var just rosa. På bilden nedan småspringer uthyrningsmänniskan runt bilen för att hinna anteckna alla fel den har, Martha poserar vant och jag är nervös, på gränsen till skräckslagen. Tilläggas bör att jag är den enda i vårt färgglada gäng som blivit anförtrodd ett körkort.
Det hela började helt ok. Jenny satt fram och påminde mig hela tiden om att det är vänstertrafik och så vidare. Ön var ju inte direkt tungt trafikerad och jag började slappna av. Denna behagliga avslappning fick ett abrupt slut i första backen där jag upptäckte att motorn var för svag alternativt att jag inte kan köra bil överhuvudtaget. På tvåans växel skrikåkte vi över bergen samtidigt som den stackats Hello Kitty-bilen lät som ett mindre Boeingflygplan strax innan start.
På något vis tog vi oss över bergen och kom fram till Horseshoe Bay. Där var det väldigt fint och vi kunde sitta och fantisera om att alla stingers var utdöda så att vi kunde bada. Varsin glass inhandlades och sen var det dags att åka tillbaka. En sak som jag kan avråda ifrån på resan är att köpa fyra glassar i 35 graders värme och sedan försöka att äta dem i en Hello Kitty-bil utan tak. Isglass blandades med gräddglass i ansiktet på Martha och Martina som satt i baksätet alldeles förtvivlade. En stund var vi som en komet som flög smältande genom trafiken utan att någon visste hur det skulle sluta. När goda råd var som dyrast såg jag en sopstation och tvärnitade. Efter en skickligt utförd sanering av både bil och passagerare rullade vi långsamt hemåt.
Det blev kväll, natt och så småningom morgon vilket innebar mer bilkörning för mig. Denna nya dag var väderförhållandena en smula svårare. Ni har ju sett på TV hur mycket det kan regna i det här landet och nu fick vi så vi teg. Sätena i bilen var av rosa päls och sög åt sig varenda droppe som kom i närheten av bilen. Istället för en komet var vi nu som en hårt kastad tvättsvamp som på något sätt försökte ta sig in mot stan när helt plötsligt vindrutetorkarna havererade totalt. Strax efter att bilden nedan togs flög de bort från vindrutan och blev istället hängande på sidan av bilen. Jag såg ingenting och fick sticka ut huvudet utanför rutan. Inte såg jag mer för det och vi blev tvungna att stanna. Ni ser på mina ögonbryn att jag har det svårt.
Regnet tilltog och efter att vi tagit skydd under någon slags parkeringstak/duk ringde Martina upp mannen som hyrt ut bilen till oss. Här kan jag passa på att inflika lite språkskola i egen regi eftersom i situationen vi befann oss kunde ingen av oss komma på vad vindrutetorkare heter på engelska. Martina försökte beskriva det som "the things that makes the rain go away" och tillslut fattade mannen vad vi menade och förklarade senare att de kallas "window wipers". Han kom och hjälpte oss med våra window wipers och sen åkte vi försiktigt vidare.
Det är kul att köra bil men nästa gång vill jag ha en bil med tak, en bil som inte är rosa och en uthyrningsfirma som inte har ordet "topless" som en del av namnet.
Jag skulle väl inte säga att jag är modemässigt klockren i något land i världen men i Australien är jag helt fel. I Sverige kommer man undan med att se ut lite hur som helst men här tror man tydligen att jag är en djävulsdyrkare bara för att jag inte har Billabongshorts hela tiden. Då slår det över litegrand för mig och jag vill bara ha svarta kläder. Funderar på att tatuera in ett uppochnervänt kors i pannan också. Tända ett ljus och dansa kring en död katt.
Det som verkligen var bra med Townsville var vårt hostel. Om någon är intresserad hette det Reef Lodge Backpackers och låg precis mellan staden och stranden. Här låg jag med perfekt mottagning på mitt mobila bredband och bara slappade den största delen av tiden i Townsville. Som jag tidigare nämnt har jag verkligen lärt mig att uppskatta en dörr som går att stänga. Bakom dörrar är det lättare att tänka och vara ifred och då kan man ägna sig åt sådana saker som att chatta i tre timmar med världens bästa Pia som hemma i Sverige hade någon konstig idé om att vara vaken i 36 timmar.
Det var så lugnt på hostlet att jag blev alldeles lycklig. Kanske gav jag inte staden Townsville en ordentlig chans men det kvittar. Jag hade det bra på mitt rum med dörr, spegel, papperskorg och kylskåp. Personalen hade ställt in en tillbringare med kallt vatten i kylen när vi kom och när jag såg det blev jag nästan tårögd. 
