Äntligen i Townsville

Igår trotsade vi krokodilvarningar, cykloner och allmänt pissiga förhållanden för att ta oss ifrån Cardwell. Arvid och Charlottas bil visade sig vara mycket pålitlig, även i dessa blöta trakter. Faktiskt var vägen inte så farlig så det mesta av vattnet måste ha runnit undan men ikväll väntas det komma ännu mer regn. Därför hoppas jag att mina estniska vänner hinner ner till Townsville innan vägen återigen stängs av.

Sen vi kom hit har jag slappat. Det är grymt att ha en dörr och slippa dela rum med trettio andra människor. Vi har en papperskorg, spegel och ett litet kylskåp på rummet och detta känns just nu lyxigare än en egen villa i Limhamn. Mitt internet funkar perfekt för första gången och även om Townsville inte verkar vara något märkvärdigt är det ändå en stad. Jag känner mig lite folkskygg men antar att det tar ett tag innan man vänjer sig vid att vara en del av en civilisation istället för någonslags bortglömd stenåldersfamilj.

Nu är det dags för den första frukosten utanför Cardwell.

En lite försenad julhälsning

Min fenomenala framförhållning gör att jag önskar god jul och sånt en dag för sent. Kanske är vissa i Sverige fortfarande uppe och firar julafton men själv sitter jag lite smått bakfull och känner att julen är förbi. Igår blev det ett spontant poolparty i spöregnet. Innan det en middag där alla lagade någonting från respektive hemland. Tyskarna gjorde saurkraut och frankfurterkorvar, estniskorna lagade en väldigt ambitiös potatissallad och Jenny och jag bjöd på köttbullar. En väldigt glad överraskning var att Charlotta och Arvid dök upp mitt under köttbullsstekeriet. De stannar här över hela helgen och bidrar till den lilla julkänsla vi ändå har lyckats klämma fram. På måndagen är planen att försöka ta oss ner mot Townsville.

Jag har förstått att det är snökaos i Sverige för tillfället. Här är det regnkaos. Vi har redan köpt biljetter och betalat boende på Magnetic Island över nyår men vet inte om vi kan ta oss dit. Vägarna är avstängda i båda riktningar och mardrömslikt är vi fast i Cardwell där stämningen är löjligt irriterad. Alla har planerat att åka under nästa vecka och nu vet ingen hur länge vi blir kvar här. Det här med regnet verkar vara lika överraskande för invånarna i Australien varje år. Det är som att folk är så lättade när regnperioden är över att de glömmer bort att vidta några som helst förebyggande åtgärder inför nästa år när det, överraskande nog, börjar regna igen! Förra året fann sig Cardwellborna i att vara totalt isolerade från omvärlden i två veckor. Jag har inte tid med det här! Jag tror vanligtvis inte på andar och sånt men känner ofta att det vilar en elak förbannelse över den här lilla byn.

Vi har en desperat nödlösning för att kunna ta oss ner till Townsville innan den 30e. På farmen där Jenny jobbat har de små flygplan som används till att bespruta träd. En man på farmen kan eventuellt flyga ner oss, en och en, så att vi inte missar festen. Jag väntar och hoppas att det ska sluta regna. Hoppas också att det slutar snöa i Sverige.

Nytt yrke igen

Efter ännu en finfin dag på sjöfarmen kommer här bilderna som utlovat. Såhär ser jag alltså ut på mitt nya kneg. Jag börjar varje morgon med att gå in i något slags hygienomklädningsrum där jag drar på mig mitt hårnät och tvättar mina händer grundligt.

Sen sätter jag på mig ännu mer skyddsutrustning. Dubbla handskar, stövlar i rejält gummi och stänkskydd på underarmarna. Det kostar en del att ligga på topp.


Ja, sen ger jag mig helt enkelt i kast med räkorna. Det brukar gå mer eller mindre bra.

Ingen sällskapsresa direkt

Nu börjar sista etappen av expedition Cardwell. Vid det här laget är jag så trött på situationen att minsta lilla motgång får rent bibliska proportioner och jag är fly förbannad minst fem gånger om dagen. Förutom småsaker som händer här på hostlet (De flesta "småsaker" uppstår när folk har varit här i över en månad och revirtänket börjar kicka in. Då är saker som tvättlinor, plats i kylskåpet, klädnypor och eluttag helt plötsligt stora källor till konflikter.), är jag på jobbet inte helt lätt att ha att göra med. Jobbet är i sin tur inte heller lätt att hantera. Kort sammanfattat är det helt galet att jobba morgonskiftet. Som om inte det vore nog att gå upp 02.45 visar det sig nu att man i Australien äter en jävla massa räkor till jul. Det är ungefär som vår julskinka. Under en dag kan vi ha beställningar på över tio ton. Räkor alltså.

Efter ett räkinferno utan skådat like (det flög räkor överallt och jag skrek på allvar rakt ut i ren frustration) gick jag på tidig lunch och chefen sa "by the way, tomorrow you start at three am". Jag sa "haha, that´s funny" fick som svar "no, it´s not. You seriously start work at three am". Min inte helt normala reaktion var att börja skratta hysteriskt i hopp om att han skämtade. Det gjorde han inte och imorgon går jag upp 01.45 för att sortera tonvis med julräkor. Tolv dagar i rad blir det sen får det fan räcka. Då har jag tjänat ihop minst 5000 dollar vilket motsvarar cirka 35.000 kronor. Klappar mig själv på axeln och kan inte annat än att bli imponerad.

Förlåt mitt långa blogguppehåll. Tillvaron är väldigt speciell och inte särskilt inspirerande att skriva om just nu. I hopp om att få upp mina läsarsiffror igen utlovar jag imorgon bilder från en fullständigt kaotisk seafarm. Man kommer som läsare även att få se mig i en jätterolig outfit.

Nu går jag och lägger mig.

Konsten att provocera

För bästa möjliga komfort kan man inuti sina från Sverige medhavda flipflops bära strumpor tillverkade i sportsyfte. Detta är ett enkelt sätt att reta gallfeber på omgivningen och kan på sikt innebära att folk slutar att ta kontakt.

Det är jättebekvämt.

Låtsas som att det inte regnar

Under tiden jag står vid bandet på sjöfarmen och sorterar räkor efter deras ansiktsuttryck, rasar regnet ner utanför. Många har drabbbats av fotröta och det verkar inte alls trevligt. Jag försökte att bildgoogla fotröta men hittade bara bilder på fårfötter så jag antar att fenomenet drabbar boskap och att farmarbetare mer lider i det tysta.

En liten bild från igårkväll som jag tycker ser ganska mysig ut. Det är mysigt med regn ibland men det tycker nog inte killarna på bilden eftersom vägen till deras farm är översvämmad av två meter regnvatten och de därför inte kan ta sig till jobbet. Jag bör väl vara tacksam för att jag jobbar inomhus även om det också har sina baksidor. Igår tillexempel jobbade jag i sju timmar vid det som jag tror kallas för ett "glacing-belt". Kallt som satan och det tog närmare en timme att återfå blodcirkulationen i fingrarna, men det är bättre än fotröta. De som har denna underbara infektion (tror att det är en infektion men jag vet att den orsakas av att fötterna är blöta för länge) kan nästan inte gå och det ser riktigt nasty ut.

Struktur på tillvaron

Jag tror att jag äntligen börjar fatta poängen med att resa. Högst sannolikt är det någonting i stil med att faktiskt förflytta sig och inte bara att vara på samma ställe hela tiden. Varför detta tog två månader för mig att fundera ut vet jag inte men jag vet att allting känns väldigt bra just nu.

Jag har bestämt mig för att ta lite semester ifrån semestern och åka till Bali. Idag bokade jag en löjligt billig resa. Tur och retur kommer jag att betala motsvarande 1200 kronor. Eftersom Bali är såpass mycket billigare än Australien är det ungefär som att stanna här och göra ingenting i en vecka. Alltså lönar det sig att åka på semester.

Just nu ser min plan ut såhär:

1. Stanna i underbara Cardwell och jobba fram till den 30/12. Detta känns nu inte alls särskilt ansträngande eftersom de kommande två veckorna innebär eftermiddagsskift på räkfarmen och jag därför inte behöver gå upp så okristligt tidigt.
2. Åka till Magnetic Island för att fira nyår och ha semester i fyra dagar.
3. På något sätt ta mig via Cairns till Darwin och hitta ett jobb i ungefär en månad. Om någon känner för att påpeka att jag åker dit under den värsta delen av regnperioden kan jag redan nu säga att jag vet det. Jag vet nu också vad en regnperiod innebär eftersom den även pågår här och nu med fotröta, mygginvasion, översvämningar och bleka ben som konsekvens.
4. Jobba någonstans i Northern Territory fram tills det blir dags att från Darwin åka till Bali den 2o/2. På Bali stannar jag i nio dagar och jag vet ännu inte så mycket mer än att jag på planet ska äta varmkorv på vägen dit och pizza på vägen hem. Kanske korrelerar maten på något vis med de tramsigt billiga biljetterna?
5. Det roliga tar inte slut där eftersom jag i början av Mars kommer tillbaks till Darwin, hyr en campingvan tillsammans med Jenny (som jag lovar att introducera vid ett senare tillfälle), och åker ner längs västkusten i jakt på fest och sevärdheter.

Efter punkt fem vet jag inte mer än att jag troligtvis behöver hitta ett nytt jobb någonstans. Eftersom jag galet nog börjar gilla farmjobb bör detta inte vara ett problem. Det går bra nu. Känns lite som att halka in på ett bananskal och glida in på en räkmacka på samma gång.

Kiss.

100 % tacksam

I över en vecka har jag varje dag efter jobbet tjatat i receptionen angående ett visst paket från det avlägsna landet Sverige. I torsdags hände det! Paketet var framme och jag skyndade mig att öppna. På utsidan hade min fina mamma skrivit att paketet innehöll "Godis". Australia Borderline Security tackade för den informationen och skickade vidare detta lilla paket ända till Cardwell. Om de hade öppnat paketet och sett fryspåsen som mamma tryckt ner en av snusdosorna i hade det nog inte kommit fram eftersom det till och med i mina ögon ser rätt så olagligt ut. Men jag gillar tänket.

Jag är väldigt glad för snuset. TACK!

Jag har börjat att nästan trivas på räkfarmen. Detta kan ha att göra med min första lön som var minst sagt tillfredställande. Det kan också hänga ihop med att jag får göra flera olika saker på jobbet och att tiden på något vis går väldigt snabbt. Jag har även vant mig vid att utan problem gå upp klockan 02.50. Som det ser ut nu blir jag kvar där fram till nyårsafton då jag har mycket storslagna planer.

Kort redovisning av helgtrevnad

Snart har jag varit i Australien i två månader. Den största delen av tiden har jag på gott och ont spenderat i Cardwell och ibland blir man lite trött på det. Därför gjorde jag som någon i Raskens och åkte på min enda lediga kväll utomsocknes för att vidga mina vyer och låta mig roas. Som i bloggen tidigare nämnt var jag i lördags på rodeo.


Som om vi inte fått nog av machokultur och djurplågan tog jag och mina tre nya bekanta oss på något vis till Tully som ligger 45 minuter norr om Cardwell. Där hade man som uppvärmning gjort några tjurar riktigt förbannade och när vi kom var rodeon i full gång.


Ni kan föreställa er resten av rodeon men jag visar er min eleganta sorti.

typ bah guh, va ful ja va

Utflykt med inre konflikt

Igår var jag i Tully på mitt livs första rodeo. Detta kanske är något jag återkommer till men nu vill jag bara visa något väldigt mycket viktigare. Här ser ni mig ta min sista snus. Jag ler och är förväntansfull. Denna snus hade jag sparat just för en kväll som denna.

Här är det slut på det roliga och till och med färgerna är dystra. Jag har nu fått besked om att hjälpen är på väg men tills den når fram till det drabbade området (mig) tröstar jag mig med Spotify Premium. Det tycker jag att jag är värd.

Au revoir, mon francais copine

På hittepåfranska säger jag hejdå till Matilde som nu lämnar Cardwell för två månaders semester. Kanske ses vi på nyårsafton någonstans. Så länge håller jag ställningarna på sea farmen där allt rullar på som vanligt förutom att jag idag fick kritik för mitt sätt att sortera. Efter det stod jag i tre timmar och kontrollklämde på räkors huvuden för att försöka upptäcka vad som skiljer en "soft and broken" från en vanlig jävla middagsräka. Till egen middag åt jag ett paket nudlar. Detta hade varit rekord i onödigt tråkig information om det inte vore för att jag hällde ut det kokande vattnet på min egen mage. Fortfarande ganska onödig information inser jag nu eftersom det inte gör ont längre men jag i stundens hetta tyckte oerhört synd om mig själv.

Andra dagen på sea farmen

Bild på räkjobb. Dock inte mitt, men jag har en liknande outfit. Det är tolv grader i rummet.

Nästan lika svårt som det var att bestämma sig för att åka till Australien är det nu att bestämma sig för att lämna Cardwell. Som ni har förstått är det inte direkt så att livet leker utan allting här kretsar kring jobb. Jobben ifråga är inte direkt lätta att utföra utan de är självklart sådana arbeten som få autralienare är dumma nog att ta. I början tyckte jag att det var överraskande smidigt att få jobb och nu förstår jag varför.

Idag började jag, precis som igår, klockan 04.00. När jag gick upp var jag så trött att jag nästan inte kunde utföra de morgonsysslor jag nu ägnat morgnar i 23 år åt att lära mig. På något sätt kom jag till jobbet. Jag fick dagen att fungera men mycket mer var det inte. Hela dagen har jag sorterat räkor och kämpat mot sömnen. Ikväll lägger jag mig innan åtta för att på något vis ta revansch för denna minst sagt svaga insats.

Tillvaron just nu är som en blandning mellan Apocalypse Now och valfri rulle med Charlie Chaplin.

Nya rutiner

Klockan här är 20.41. Igår kväll slutade jag 21.30 på puben. "Imorse" började jag mitt nya jobb på sea farmen 04.00 med uppstigning 02.45. Imorgon blir det samma sak igen.

Mitt nya jobb kan man sammanfatta som kallt (sorterar frusna prawns), fult (rock, stövlar, hårnät, handskar och tre tjocktröjor) och ensamt (helt annan dygnsrytm jämfört med alla andra). Nu ska jag inte gnälla mer men om ni hade sett mig hade ni dött. Av skratt förmodligen.

Jag försöker att hitta svaret på hur länge jag klarar av Cardwell och varför jag vill vara här. Ikväll är det svårt att svara på det men efter den här veckan borde jag veta svaret för annars måste jag åka härifrån. Motivation är viktigt.

Jag har också en väldigt viktig fråga till er där hemma: Har någon skickat snus?! Jag har försökt att hinta om det men nu frågar jag rakt ut. Det är nämligen så att botten på min allra sista snusdosa syns skrämmande tydligt och jag nu gått över till att snusa ingefära.

Att köpa eller inte köpa grisen i säcken

Såhär mellan två jobb passar det bra att planera nästa steg på min hittills glest snitslade resa. Jag har inte hittat någon som vill ta sällskap norrut eftersom alla vill till typ Byron Bay och ligga på en sandstrand någonstans. Det är inget fel med att vilja det men jag vill istället gå min egen väg även om det innebär att jag gör det ensam. Jag åker norrut efter Cardwell. Frågan är nu bara hur jag ska ta mig norrut.

Väldigt många här har en egen bil eller planerar att köpa en egen bil. Jag faller lite för grupptrycket och vill helt plötsligt också ha en bil. Därför gav jag mig nyss ut och testade om jag kunde se vad som skiljer en bra bil från en dålig bil.

Helt lätt var det inte. Jag vet inte alls vad man ska titta efter men magkänslan säger mig att man ska passa sig för att köpa en bil med ARN som en del av registreringsnumret. Jag hatar Arn. Jag sparkade lite på däcken för att kolla lufttrycket, tittade under huven för att se om något djur hade tagit sig in där, kollade noga efter rost och oönskade håligheter. Jag tycker väl att båda bilarna verkade helt ok.

Mitt livs första bil köpte jag inte idag men jag ska nu grundligt överväga om alla pengar jag kommer att tjäna på sea farmen ska gå till skinn och pälsar eller om jag med gott samvete kan lägga en liten del av dem på ett åkdugligt fordon.

Hemma hos Nya Meriter

Idag är en långsam dag. Jag befinner mig mellan två jobb och måste därför fördriva tiden på egen hand när alla är iväg och arbetar hårt bland bananer, passionsfrukter, räkor och ananas. Det är en annan person här men han ligger i sin säng. Själv försöker jag sysselsätta mig på bästa möjliga sätt. Jag ger er därför en guidad tur genom hostlet som nu varit mitt hem i sex veckor. Välkommen in!

Vi kommer in i "rummet". Det finns inga dörrar här utan allt sker på gott och ont under samma tak. När man bajsar kan man självklart stänga om sig men lukt och ljud går rakt ut till TV-rummet, över och under den lilla plywoodskiva som mest av allt symboliserar någonting på avstånd besläktat med privatliv. Nu vet de flesta utav er att jag är ganska kräsen med mitt umgänge och ja, detta vållar ibland vissa svårlösta problem. Kanske är det bra för mig att dela och tvingas anpassa mig. Kanske slutar det i tårar och tragik. Det återstår att se.

Nu går vi in i köket. På bilden ser det skinande rent ut och det är för att Matilde precis städade det. Hon har under några dagar städat hostlet för att slippa betala hyra. Titta så duktig hon är.

Vidare har vi gymmet. De flesta som tränar här är av tyskt ursprung. Jag gav det ett försök imorse och blev åter igen överraskad av hur mycket starkare jag är nu jämfört med för sex veckor sedan. Jag lyfte allt ni ser på bilden flera gånger.

Jag tror inte att jag har glömt något nu. Ni såg min säng i ett tidigare inlägg alltså har vi täckt sova, äta, bajsa och rekreation. När man lämnar hostlet ser man mitt andra jobb, puben. Dit går jag ikväll för att jobba under deras 12 dollars buffé som brukar locka gäster långväga ifrån. Jag hörde ett rykte att någon från Tully gjort en reservation och då gäller det för oss i personalen att leva upp till förväntningarna.

Hybris och ren självgodhet

Nu öppnar jag delar av mitt album "Tecken på förfall" för allmänheten i hopp om att denna ska känna sig berikad och tacksam. Fortfarande finns inga bildliga bevis på hajbravaden men istället får ni se min säng och mina arbetskläder.

Jag har några nyheter. Idag jobbade jag min sista dag på bananfarmen. Detta beror på att jag desperat bad hostelägaren att fixa ett nytt jobb åt mig eftersom timmarna jag skrapar ihop bland bananerna inte ger tillräckligt med pengar. Resultatet av denna desperata bön blev att jag på måndag börjar jobba på en sea farm där jag troligvis ska sortera räkor. Jobbet ska tydligen vara enformigt, ensamt och påfrestande men lönen är värd varenda timme.

Istället för 18.50 som jag tjänar bland bananerna ska jag nu få 21 dollar i timmen. Utöver det får jag dubbel övertidsersättning och möjlighet att jobba sex eller sju dagar i veckan. Jag kommer att bli rik! Just nu känner jag mig frestad att stanna här och riktigt suga på karamellen för att sedan komma hem till Sverige i eget privatjet och vara förmögen. Jag skulle bära skinn och pälsar och ha en halsduk av sedlar. Tyvärr skulle jag också lukta lite svagt av gammalt räkskal men det är ett senare problem.

Sista dagen bland banarna gick som en dans (tango). Jag ägnade mig åt "baging" vilket innebär att jag idag var den som tog av plastpåsarna som hänger över de stora bananklasarna. Det bör nog vara det softaste jobbet som finns på farmen. Bland annat därför känns det självklart lite vemodigt att lämna alla bananer åt sitt öde men det är nödvändigt om jag ska kunna komma hem i skinn och pälsar. Bananfarmen har varit minst sagt intressant och när jag sammanfattar kan jag konstatera att jag har prövat på humping, sorting, baging, packing och traktorköreri. Inte illa. Dessutom tror jag att jag har varit en god representant för den svenska arbetsviljan. Nu ska den svenska arbetsviljan representeras annorstädes, nämligen på sea farmen. Fortsättning följer.

Bättre än storgäddan

Nästan som i en parentes nämnde jag i mitt senaste inlägg att jag var på väg att fiska för att mildra tristessen. Jag gick iväg med min franska vän Matilde och precis när vi var nära att ge upp fick jag napp något i hästväg. Jag skrek högt på svenska som inte ens jag själv kunde förstå. Matilde höll i mina axlar och jag lyckades på något vis veva in vad som visade sig vara en tvättäkta hammarhaj. Sen stod vi där med en haj i håven och visste inte riktigt vad vi skulle göra. För dem som aldrig har fångat en hammarhaj kan jag avslöja att soppa inte direkt är det första man tänker på. Snarare försöker man hålla fingrarna utom räckhåll för hajen medan man imponeras av hur stark den är. Lokalbefolkningen rusade fram och en kniv sattes i min hand. Jag hann hastigt reflektera över att jag kan vara på god väg att bli den nya Steve Irwin. Jag använde aldrig kniven utan kastade tillbaka den stackars hajen.

Om man är intresserad av bildbevis på denna bravad måste man lugna sig tills Matilde har köpt en ny kabel till sin kamera. Så länge bjuder jag er en bild som jag med ganska stor möda nyss ritade i Paint.

En arg liten halsning

Har pa hostlet upplever manga utav oss just nu en liten svacka. Internet har kraschat helt och hallet och jag har vantat i tva veckor pa att kopa ett eget mobilt bredband men postkontoret far inte in det forran tidigast pa onsdag.

Jag vet att gnall inte uppskattas fran nagon som ar i Australien nar det riktas till manniskor som just nu rustar sig for vinter. Anda har jag nagra saker att gnalla over. Kanske kan det for er vara trostande att veta att jag inte har det for bra. Att jag ar mansklig, och sa vidare. Har kommer en liten lista pa problem

• Internetsituationen.
• Arbetsbrist pa bananfarmen vilket ger oss tre dagars arbetsvecka vilket i sin tur genererar for lite pengar.
• Tristess i Cardwell.
• Snusbrist.
  

Tips pa aktiviteter mottages tacksamt. Nu ska jag desperat bekampa ledan genom att ga och fiska pa ett stalle jag redan nu vet ar tomt pa fisk.

Nämen, åh.

Jag håller precis på att avrunda en ganska så usel dag. Nya Meriter gör sig inte alls bra på morgonen som många utav er redan vet. Efter det gick det bara utför och jag har packat bananjävlar hela dagen. Jag var inte särskilt förjust i bananer när jag åkte hit. Nu hatar jag bananer.

Det som får den här dagen att sluta i en munter tonart är era fina kommentarer *känner mig som Kissie*. Bara för det bjuder jag er en bikinibild tagen under förra veckans vodkaparty i poolen.

Förstår om ni tror att det är en optisk illusion men i verkligheten är det är bara jag som har gått ner i vikt. Håll till godo.

Oops, jag gjorde det (igen)

Jag antar att känslan av förändring är vanligt förekommande bland alla som är på resande fot. När jag var i Sydney skrev jag ett inlägg om hur hela jag förvandlats till semester. Att semester mer och mer blivit en personlig egenskap istället för ett stelt substantiv. Jag är fortfarande semester men med en något annorlunda innebörd.

Livet här är hårt som satan, rent ut sagt. Det känns lite som att sitta inne, på kåken alltså. När man flyttar in här får man en skål i aluminium och ett lakan. Följande morgon hämtas man av en buss och körs till jobbet.

Min poäng är att jag har förändrats i en ny (positiv?) riktning. Jag har många gånger använt bloggen till att uttrycka min skräck för ormar och andra läskiga varelser. Jag är numera helt likgiltig inför allt som har med kryp och reptiler att göra. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med energi i min kropp för att jag ska orka vara rädd. Eftersom jag ser ormar ungefär varannan dag orkar jag inte göra en stor sak av det längre. Dessutom stärks jag av min döda-allt-policy som jag följer strikt på jobbet.

Igår hittade jag två ormskinn på jobbet. Jag tog med dem hem, knöt det ena runt handleden och kände mig som en härskare över alla ormar i hela Australien. De kan dra åt helvete för de skrämmer mig inte längre. Jag brukar visualisera att det kommer en orm och att jag knyter ihop den till en knut och målvaktssparkar iväg den. Efteråt svär jag och ger den fingret.


I onsdags körde jag traktor och fick pröva på att jobba som humper (killen som fångar bananerna). Det finns en extremt tydlig gräns här mellan vad tjejer kan göra och vad som är killgöra. Detta retar mig något oerhört och jag bad i onsdags om att få pröva humping som är riktigt brutaljobbigt. Först tyckte nog alla att det var ganska lustigt och började leta efter ett litet träd som jag kunde få pröva. När jag utan svårigheter hade burit den klasen till traktorn ville jag pröva en tyngre. Inga problem. Det slutade med att jag visade att vissa tjejer visst kan bära 50 kilo bananer. Jag humpade i ungefär en timme och ville sedan fortsätta men det fick jag inte. De sa att jag gjorde det bättre än vissa killar som hade prövat det men ändå får jag inte vara med i något av de lag som plockar.

Förändringens vind blåser även på min kropp. Byxorna hänger och jag känner mig starkare än någonsin. Idag sprang jag. I och för sig bara till bottleshopen, men ändå. Andra människor säger att jag är blek men jag tycker att jag har blivit brun. Jag har även färgat håret i en kulör som gör sig bättre i solsken.

PS. Snus? DS.

En aktiv fritid

Nu är det ju ett litet tag sen men man kan ju inte åka på grisjakt utan att sedan berätta om det. Precis som Pia Priceless kommenterade så jagar man i Australien vildsvin med kniv. Man har ungefär en flock hundar som söker upp grisarna. När hundarna hittar grisarna attackerar de och håller nere grisen tills människan hinner fram och skär halsen av den. Det hela är väldigt macho precis som väldigt mycket annat i det här landet (återkommer till detta).

Vi använde tre stycken vackra hundar. Mango, BJ och Frizzie.


Såhär såg det ut på stället där vi jagade. Mannen på bilden heter Patrick och ägde sockerfälten. Vildsvinen är inte så populära bland markägarna på grund av att de äter upp sånt som odlas. Patrick, hundarna, Sean, Elin och jag smög runt bland sockerrören i cirka tre timmar.

Vi fångade ingenting. Såg inte ens några grisar. Istället åkte vi till Cardwells bottleshop och köpte öl.

Såg att någon anonymt kallat mig för grismördare i kommentatorsfältet. Ja. Det kanske jag är. En grismördare alltså. Jag gillar fläsk.

Att utforma en helg

Jag börjar väl äntligen bli lite bättre på att packa bananer och belönades därför med ännu en dag i traktorn. Förutom en incident gick det bra. Eller, det var visst två incidenter. Första gången skulle jag svänga in i en ny rad med bananer och kom så att säga "fel på´t" och var tvungen att backa. När jag precis började backa såg jag att ägarens mamma åkte förbi alldeles bakom släpet. Det var ingen fara men det skulle ju vara lagom typiskt att köra över sin arbetsgivare. Absolut inget jag vill ska hända. Den andra incidenten var av mindre dramatisk art. Återigen handlade det om att byta rad och göra en fyrtiofem gradig vinkels sväng runt ett hörn med en damm precis framför vägen. Tappade då några banansäckar men de sa att det är sånt som händer.

Det är kanske lite märkligt att bloggen Nya Meriter nu har kommit att handla mestadels om bananer, men så kan det bli ibland. Just nu kretsar mitt liv kring bananer och jag hoppas att det inte är tjatigt att läsa om.

Nu är det helg här i Australien och då hittar jag på typiskt australiensiska saker. Denna helg åker jag för första och förmodligen enda gången på pig hunting. Jag visste inte ens att det fanns vildsvin här men det gör det tydligen och dem ska vi ikväll jaga tillsammans med sonen till ägarna på puben jag jobbar på. Vi tar med oss fem stycken mastiffer, två bilar och en påse med varma kläder. Det här med jakt känns inte bara positivt för mig. Mest av allt känner jag att detta är ett ypperligt tillfälle att komma ut i naturen och se en väldigt speciell del av Australien. Jag ska ju inte döda några grisar och därför är det lite skitsamma om jag är med eller inte. Grisarna dör ju ändå, om man så säger. Vi får väl se hur det känns imorgon när jag faktiskt vet vad detta med pig hunting innebär.

Språkskola i egen regi, del 2.

Nu skulle man kunna tro att jag är på semester och skördar frukterna av det hårda arbete som jag, strax innan avresa från Sverige, lade ner på att lära mig att behärska det engelska språket. Verkligheten är en annan. Jag skördar visserligen frukter men de är av en annan sort.

Här i stan pratar man väldigt australiensiskt. Jag har såpass svårt att förstå att jag misstänker att ingen förstår vad någon annan säger. Kanske är det så att invånarna här gör samma sak, dag ut och dag in, för att på så vis minska den ansträngning som vi alla vet att kommunikation kan innebära? Vad vet jag.

På hostlet handlar den största delen av all kommunikation om hur man säger "dra åt helvete" på italienska/tyska/svenska/koreanska/franska, eller så utgörs den av rent fackspråk. Bananspråk alltså. Jag har lärt mig många nya bananord. Några exempel: "conveyor belt" = löpande band, "cutter" = killen som skär ner bananerna från träden, "humper" = killen som fångar bananerna, "superannuation fund" = typ, pengar jag får när jag lämnar Australien. Bananspråket är klurigt och har ett väldigt begränsat användningsområde. Annat är det med språket som talas på puben. Där berättas det historier, det dras vitsar och jag är redan Hannabanana med hela australiensiska folket. Mer den sortens kommunikation som jag föredrar men lätt är det inte!

Jag serverade två äldre män igår kväll. Först hade de beställt mat inne i baren och jag var nära att be dem skriva upp vad de ville ha att dricka på grund av det omöjliga i att försöka höra vad de sa. Till sist lyckades jag mer eller mindre chansa rätt och de gick ut för att vänta på maten, i god väns lag. När jag, skamsen efter min uppvisning i dålig timing och avsaknad av talang, lommade ut för att duka deras bord sa en av dem ungefär såhär: "Are you getting it sorted out?" De undrade alltså av ren vänlighet hur det gick för mig på min första kväll som servitris. Stressad som jag var fokuserade jag på helt fel sak och svarade: "Yes, I brought the salt out". Tystnad och förvirring uppstod till jag hann tänka färdigt och sa någonting om att ja, nu går det mycket bättre. Det är en väldigt tur att stan är liten och att alla är vänliga.

På väg till ett kneg någonstans.

Arbetsbeskrivning/självskadebeteende

Just nu gör jag karriär. Bananpackandet har jag ju redan berättat om och nu har jag fått ett jobb till som servitris och bartender på ett mycket fashionabelt etablissemang alldeles bredvid hostlet jag bor på. Där jobbade jag min första kväll igår och det gick ganska bra. Väldigt mycket roligare än att packa bananer om man säger så. I det här blågröna huset jobbar jag.

Här sitter jag på mitt andra jobb och riktigt insuper atmosfären under en av våra två halvtimmesraster. Ja, på farmen alltså. Inte puben. Ingen är väl direkt snygg på jobbet men jag är nog fulast (Beklagar vad som har hänt med ditt linne, Elin).

Det var några bilder från min karriär. Mitt CV börjar verkligen ordna till sig nu. Snart kan jag ha prövat på vartenda kneg som finns.

Svalka

I Cardwell kan man inte bada i havet. Anledningen till detta är krokodilerna som trivs väldigt bra här i norra Queensland. Stranden ligger där, liksom retfullt, men ingen badar. Jag frågade lite angående sannolikheten att bli uppäten om man ändå gav sig den på att ta ett dopp. Tydligen är det 50/50. Ganska dåliga odds att överleva tycker jag och avstår därför. Istället kan man gå i en och en halv timme rakt upp mot bergen och bada i det här fina vattenfallet. "Kallt", tycker italienarna. "Helt lagom", tycker jag.


Jag har varit där två gånger sedan jag kom hit. Första gången med Charlotta, Arvid och Elin, som tillsammans med mig utgör den enda gruppen av svenskar på hostlet. Andra gången var nu i helgen då i princip hela Cardwell hade hittat dit. Det ser kanske inte så varmt ut på bilderna men det är det.

En fin stol.

Nu ska ni veta hur smidigt jag har ordnat det för mig. Min första lön har som sagt kommit och jag använder numer ett australiensiskt bankkort vilket fryser alla mina svenska tillgångar. Jag har även skaffat ett australiensiskt nummer: 0414 642 568. Det kan vara så att det ska vara ett landsnummer först men det får man som ansvarsfull anhörig till mig kolla upp på egen hand. Sen har jag en adress också: Cardwell Backpacker, 178 Bowen Street, Cardwell, QLD, 4849. Jag kommer att vara här i minst fyra veckor till och kanske vill man skicka något. Detta något skulle rent hypotetiskt kunna vara snus av ett billigt märke. Eller ännu bättre, kom hit, men glöm inte att ta med snus.

Puss.

Det blir vad man gör det till

När man vill shoppa i Cardwell måste man anstränga sig lite. Om man gör det kan man belönas för sin ansträngning och gå från stan som en lite snyggare, lite mer självsäker människa. Jag tog mig an denna utmaning och se på mig nu. Här balanserar jag på gränsen mellan ett sunt självförtroende och arrogans. Precis så ska man enligt mig känna sig efter en heldags shopping.

Om man har vägarna förbi Cardwell är det helt klart värt att göra ett besök på "Op Shop". Eller "Opp Shop" som är den alternativa stavningen. Här hittar man blusar, koftor, solhattar, sandaler och saker som med hyfsat stor sannolikhet gör ditt hem lite trevligare än vad det var innan.


Tröja med tryck: $ 3.00.

Snart klar med andra jobbveckan

Nu är det såhär att jag fortfarande inte har kunnat flytta in på hostlet. Jag är utan nät, TV, affärer och civilisation. Jag går upp klockan 05.30 varje dag, kokar ett ägg, äter en macka, blir skjutsad till jobbet och ägnar resten av dagen åt att överleva. Farming är jobbigt. Jag packar och packar och packar och packar. En rolig sak var att jag igår fick köra traktor. Det gick väl inte strålande men det var väldigt kul. Om ni vill ha en rolig stund kan ni tänka er mig sittandes i en skitstor grön traktor av märket John Deere. Jag har en enorm stråhatt och ser ut som skit. Desperat försöker jag lära mig systemet med växlarna och bakom mig sitter ett 10 meter långt släp som rymmer bananer för hur många tusen dollar som helst. Ser ni mig? Tänk er nu att jag ska backa med släphelvetet och dundrar rakt in i ett stängsel. Ungefär så var gårdagen. Plus att det låg en död orm i traktorn i en halvtimme utan att jag märkte det. Idag har jag bara packat och sett en liten orm inne vid banden. Nu har jag varit här i en och en halv vecka och har redan sett sex stycken ormar. Inte helt ok.

Jag tror att det här är som lumpen för mig. Som sagt går jag upp 05.30 och åker till jobbet. Efter jobbet finns det inte mycket att göra förutom att leka med ägarparets väldigt lekfulla hund, vilket i och för sig inte är så dåligt. Efter leken somnar jag cirka 20.00.

Trots min negativa beskrivning har jag det ändå bra. Min första lön har kommit och det gör det hela värt det. Jag ser även fram emot att vara ledig i helgen och kunna hitta på normala saker.

Hej på ett tag!

Liten sammanfattning av Sydney

Nu bjuder jag er lite bilder från min tid i Sydney som var väldigt hektisk men grym. På det första fotot ses jag sittande på Bondi Beach, strategiskt placerad nära livräddarna. Även om jag inte badade kändes det tryggt att vara i närheten av dem. Ute i Bondi bodde vi ett tag hos Elins vän, Jesse, som var grym. Han hade ett fantastiskt hus och det kändes som att vi var i Beverly Hills, fast vi var i Bondi. Vi gick ut en sväng och det var nice.






Här kommer några flaggor som jag fotograferade i en liten bergsby i Blue Mountains som är det bästa jag har gjort under resan så här långt.






Den här bilden på en båt tog jag när jag på grund av jetlag vaknade i gryningen och gick ut på ensam upptäcktsfärd. Tycker den är fin.


Här lutar jag mig ut över ett stup.



Ser att det är lite dåligt deltagande i min bloggundersökning. Fyra röster varav en är min egen.

Skarpt lage

Nu kommer allt huller om buller:

Elin och jag kom till Cardwell i sondags kvall. Vi trodde att det skulle vara en liten ort med 11.000 invanare. Istallet ar det en hala pa 1000 personer. Alla verkar halla pa med farming. Jag jobbar numera pa en bananfarm. Ni vet, vissa gillar att jobba med manniskor, andra med teknik. Sjalv jobbar jag med bananer. Arbetstiderna ar brutala. Vi blir hamtade 06.30 och skjutsade till farmen dar vi sedan hamtas 16.20. Under den tiden packar jag bananer for glatta livet. Det ar 14 kilo i varje lada och jag packar cirka 180 stycken per dag. Nagon som har mer tid an vad jag har far hemskt garna rakna ut hur mycket det blir.

Jag jobbar vid ett lopande band. Jag packar bananerna. Nu vill jag hastigt beskriva vad som utover bananer passerar mig pa en helt vanlig dag. Mandagen gick bra. Nagra spindlar men inte mycket laskigare an de som bor i kolonin. Tisdagen borjade dramatiskt med att en fagelspindel gled forbi och kollade pa mig. Ny pa jobbet som jag ar visste jag inte vad jag skulle gora utan iakttog vad en annan anstalld gjorde. Hon helt enkelt slog ihjal den och sa "Kill it!". Efter bara tre, fyra miuter dok en annu storre spindel upp som jag slog ihjal med en banan. Tank er sadana spindlar som ar med i Fangarna pa Fortet. BANKADE DEN SONDER OCH SAMMAN. Med en banan. Senare akte en groda forbi men jag borjade val komma in i rytmen nar jag helt plotsligt hor nagon ropa pa chefen fran ett av de andra lopande banden. Det var en orm pa bandet. Tydligen helt ofarlig men det kvittar for mig. En av agarna plockade helt enkelt upp den och gick mot mig for att spexa lite varpa min reaktion ar att brista ut i en hysterisk gratattack. Det var liksom inte direkt en stilla tar som rann, utan nastintill skrikgrat. Jag jobbade anda vidare men jag kanner att det inte riktigt ar socialt accepterat i det har landet att vara ormradd.

Skulle garna ta lite bilder fran jobbet men jag maste visa att jag ar serios och arbetsvillig och inte bara en fotograferande hysterika. Kanske kommer det bilder, kanske inte.

Vi vantar pa att fa flytta in pa hostlet. Tills dess bor vi i agarnas hus. Dar finns inget internet. Darfor blir det lite si och sa med kommunikationen. Tanker pa hemma och saknar er.

En påbörjad förvandling

Likt larverna i äppelträdet genomgår jag nu en förändring. Naturens röst uppmanar mig att förpuppas, förädlas, för att först till sommaren bli en färdig mal som dras till ljuset, svala kvällar i en kolonilott någonstans. Det jag högtravande beskriver är hur jag lämnar mina i Europa så uppskattade manér, för att långsamt börja vara någon med en annan, mer oceaninspirerad, indentitet. Jag är i denna sista fas inte längre på semester utan jag helt enkelt är semester.

Hastigt och lustigt

Jag har klättrat på utsidan av det här tornet.

Igen: Jag har klättrat på utsidan av det här tornet.

En liten del av Sydney

Fortfarande jetlaggad som jag vet inte vad gav jag mig ut på en åtta timmars vandring genom Sydney. Hostlet ligger väldigt nära en botanisk trädgård och därför gick vi dit först av allt. Trädgården var ungefär så rolig som en trädgård kan vara.

På bilden sitter jag och reflekterar över Australiens djurliv då många av djuren här verkar tillhöra flera arter samtidigt. Eller som jag tydliggjorde på engelska: "These animals are one but still so many". Ett exempel på detta är rävfladdermössen som fanns överallt i parken. De har en människas kropp och en brunbjörns huvud. Lustiga djur.

Efter trädgården gick Elin och jag på en bank och startade konton. Nu är det bara att låta pengarna rulla in.

Vi hann även med ett besök i Darling Harbour. Där fanns ett Wild Life Centre som var som ett zoo. När vi stod vid de giftiga insekterna sa jag skämtsamt att det värsta är att alla arter säkert finns i den australiensiska naturen. I talande stund hade jag inte insett att detta Wild Life Centre var en omfattande kartläggning av just australiensiska djur och insekter. Nu vet jag vad som väntar. Jag frågar mig varför ingen information angående Sydney Funnel Web, som är världens giftigaste spindel, har nått mina öron. Vi hann även besöka ett akvarium. Jag är numera stolt ägare till ett Unlimited Adventure Pass vilket bland annat ger mig en gratis tur upp i Sydney Tower.

Nu ligger jag bakom den här fina dörren och ska helt enkelt sova.

Framme i Sydney

Ligger i ett rum för åtta personer. Lyckligtvis underst i våningssängen. Egentligen skulle vi ha ett rum för fyra men jag vet inte riktigt vad som hände. Imorgon tar jag tag i lite sånt men idag är jag helt död.

Sydney är fint.

Han är smal som en rögad ål

Jag fick Agon Mehmeti i avskedspresent. Med denna present följer ett stort ansvar.

"Agon ska ha mat 7 gånger om dagen och rikliga mängder vatten (varannan sportdryck). Mest proteintillskott. Rasta honom lämpligtvis på boulebanan (han gillar idioten och spökboll)." /Emma