Djur där man inte vill ha dem

De läsare som följt mig sedan bloggens födelse vet att jag i början oroade mig för ormar, spindlar, hajar och krokodiler. I mitten av min resa lackade jag totalt eftersom det visade sig att situationen var värre än väntat. Ormar, spindlar, hajar och krokodiler är överallt i det här konstiga landet. Jag är nu van vid i princip allt som är farligt. För några veckor sen såg jag en redback i duschen men fortsatte duscha. Efter det jobbade jag men att plocka squash i några dagar och drog bort en bit plastpresenning för att överraskas av en brown snake. Jag muttrade en stund över jävla arbetsförhållanden och så vidare men fortsatte sedan att plocka squash, kanske till och med lite snabbare än innan. Jag vet faktiskt inte vad som är läskigt längre.

Några gånger när jag blivit överraskad av djurlivet här har jag dessutom haft tillgång till min kamera. Det hela redovisas nedan i en liten bildserie. Håll tillgodo.

1. En höna letade sig in i min bil samma dag jag skulle lämna Katherine. Där hade jag tre veckor tidigare satt upp mitt tält på en bakgård full av höns och konstiga människor i för små tält. Hönan satt på min tröja och varje gång jag lyfte ut den för att kunna åka iväg blev den helt hysterisk och hoppade in igen. Efter ett tag lät jag den hållas och mycket riktigt la den ett ägg på min bästa tröja. Jag var ju bara tvungen att vänta. I tidningen några dagar senare läste jag om ett par som upptäckte en höna i sin husvagn när de kom till Threeways. Hönan hade varit där ända sedan Wycliff Well och det är ungefär 90 mil. Så vill man ju inte resa omkring.



2. Under en övernattning i Tee Tree hittade jag ingen annan mat än en "Irish Stew" på burk. Gryta. Som i irländsk gryta. På konserv. Mums. Smakade fan men det tyckte inte påfåglarna som innan jag hann diska upp skiten hoppade upp på diskbänken och tog för sig. Det enda jag hittade i alkoholväg var en flaska Territory Tawny. Portvin för 15 dollar som inte ens fåglarna ville ha.

3. På väg in till Devils´Marbels satte jag kängurusteken i halsen när jag mitt framför mig såg en dingo. Dingos är lika skygga som svenska vargar så man ser dem så gott som aldrig. Det måste ha varit något fel på detta exemplar för den bara stod där till och med när jag klev ut ur bilen för att ta närbilder. Kanske borde inte denna bild arkiveras under "Djur där man inte vill ha dem" utan snarare i mitt planerade inlägg "Djur där man inte trodde de skulle vara". Här kommer den i alla fall. Dingon.

4. Nummer fyra är av en mer dramatisk natur. En natt i Katherine sov jag i Springvale. Jag fick en känsla av att något var fel så snart jag kom dit. Eftersom det redan var mörkt var det för sent att åka tillbaks in till stan så jag satte helt enkelt upp mitt tält och hoppades på det bästa. Aldrig NÅGONSIN har jag sovit så dåligt som den natten. När jag nästa morgon försöker väcka mig själv med en redig kopp kaffe upptäcker jag den här krokodilen, mindre än tio meter från mitt tält. Klart som fan man inte kan sova.

5. Tillbaks till sånt som inte är farligt. I Pine Creek hade jag redan dragit ner byssera när den här goingen stirrar upp på mig. Nice.

En merit rikare

Varje dag nu i tre veckor har jag distribuerat telefonkataloger. Det började i Katherine där vi täckte hela stan, cirka 7000 kataloger. Efter det fick vi kontraktet på Humpty Doo och Bee´s Creek, ytterligare 5000. När vi trodde att det var över fick vi Nightcliff vilket gick på 6000 böcker. Efter det gjorde vi Sanderson där vi spred ut ungefär 2700 blågula kataloger.



Detta är nog för de flesta läsare fullständigt ointressant men efter att idag ha avslutat telefonkatalogsgiget är det svårt att slappna av. I tre veckor har jag sprungit minst tio kilometer om dagen och sammanlagt delat ut runt 20000 böcker. Det hela slutade mycket positivt med en 250 dollars bonus för effektivt utfört arbete.

Japp, CVt börjar arta sig.

Bilder från Uluru

Vila i frid lilla mus

I förrgår satte jag på fläkten i bilen och hörde ett märkligt ljud. Något liksom dunkade från golvet på passagerarsidan. Tänkte inte mer på det men efter ett tag började det lukta ganska vidrigt. Då kom jag på det där med mössen. Den här lilla stackaren låg förmodligen och tog en liten tupplur när vad som för honom måste ha verkat som en hel cyklon blåste livet ur honom.

Det var bara för mig att dyrka sönder locket till golvfläkten och handgripligen lyfta ut honom. Projektet tog cirka 45 minuter och det var ingen härlig syn som mötte mig. Stackarn hade mask i magen och något verkar ha hänt med höger baktass.

Tyckte aldrig om den hursomhelst

För att knyta an till mitt tidigare inlägg där jag beskrev min metod som "extremcamping" kan jag här visa upp en bild.

Det är kallt här om nätterna. Inte direkt Sverigekallt men efter att ha svettats i Darwin känns det rätt så jävla svinkallt när temperaturen sjunker ner till 6 grader om nätterna. Speciellt då när man bor i tält. Det hela påminner mig om när jag var i Marocko vilket också visade sig vara lite utav en öken. Att sätta på sig sina fuktiga kläder på morgonen var lika smärtsamt som att doppa sig på Ribban i början av April.

Natten den här bilden togs letade jag gratis camping 70 kilometer från Uluru. Jag hittade den och låtsades att min bil var en 4WD och att jag kunde köra vart jag ville.

Fåglar skrek och efter ett tag var allt väldigt mörkt och kallt. Mitt lilla gaskök är inte särskilt värmande så efter ett tag satte jag eld på en stol jag snott från campingen i Alice Springs.

Det bor två möss i min bil. De är snabba utav bara helvete och jag vet inte hur jag ska kunna fånga dem. De har varit där nu i över en vecka och det känns inte ok. Jag vet inte hur jag kan bli av med dem och det börjar kännas ganska angeläget eftersom jag inte vill uppleva lukten av död mus. En man berättade att han hade haft 26 möss i sin husvagn. Inte ok någonstans.

Jag var där (Uluru)

Jag är nyss hemkommen från en veckas intensiv extremcamping. Intensiv i den bemärkelse att klimatet här är rätt så utmanande och extremt på det vis att jag vistas i detta klimat utrustad med inte mer än ett stycke tält med hål i och en Ford Falcon från 93 som är hyfsat pålitlig men ibland helt enkelt inte räcker till. Mer om detta senare. Nu vill jag visa några bilder från Uluru där jag spenderade två dagar med att förundras över hur den där stenen hamnat just där.

Jag ville känna mig som en riktig turist för ett tag och bad därför mitt sällskap att ta bilder på mig med Uluru i bakgrunden. Bara för att jävlas vägrade han att göra detta och jag har inte mer att visa upp än två bilder där jag pekar på stenen och försöker jobba med vinklarna så gott det går.

Här lyckas jag nästan och mitt hår är förövrigt väldigt välorganiserat.

Här fick jag göra det själv och lika bra var väl det.

För övrigt börjar jag längta hem nu. Ska väl bara fundera ut en plan för Sverige sen kommer jag nog hem.

Det är öken

Jag trivs väldigt bra i den nuvarande situationen. Efter jobbet på båtarna har jag tillräckligt med pengar att göra i princip vad jag känner för.

I Alice Springs finns det väl inte direkt överdrivet mycket att hitta på. Jag sov en natt på ett hostel som hette Annies´Place och där kändes det lite som att vara i Berlin. Jag var på en grym gratisspelning och hade en oväntat europeisk kväll för att befinna mig i mitten av Australien.

Förutom natten på Annies´Place sover jag nu på en camping en bit utanför stan. Det är lugnt och billigt och det känns som att vara på semester. Jag tycker att jag förtjänar semester så det passar mig bra för tillfället. En annan sak som jag redan har sagt: Jag har en bil nu!


Bilen gör det möjligt att jaga badplatser i tre dygn. Man måste anstränga sig här eftersom jag för tillfället befinner mig i en öken. Jag hittade den här platsen. Ellery Creek. Vattnet var cirka tolv grader och man uppmanades att använda "floatation devices" vilket jag sket högaktningsfullt i eftersom jag är van vid kyla från hemma i Skandinavien. Kallt var det och jag kunde inte andas de första minuterna men efter det var det helt perfekt.

En bild från Sampson Gap där man inte kunde bada men det ändå var väldigt fint att bara vara.

Vill även rikta ett tack till Mikael som gav mig fler förslag på engelska glosor att använda i obekväma matsituationer. Tack!

Imorgon flyttar jag mitt tält till Uluru och blir troligtvis borta i en vecka. Hej på ett tag.

Språkskola i egen regi, del 3

Tre ord saknas i mitt engelska vokabulär.

1. Smaska

2. Sörpla

3. Myggigt

Fikapaus.

En person gick mig på nerverna häromkvällen. Som jag skrev i förra inlägget befann jag mig på den myggigaste platsen någonsin. Allt var svårt och jag var nära att ge upp och bara sätta mig i bilen. På samma plats fanns en person som efter att ha smaskat på samma tuggummi i ungefär två timmar sätter igång att sörpla i sig kaffe en så där 21.30. Det stockade sig i halsen och pulsen skenade av frustration när jag inte kunde beskriva varför jag helt plötsligt var ursinnig och redo att boka flyg hem till Sverige (om jag nu hade haft någon täckning på internet eller mobil, vilket jag nu alltså inte hade).

Den engelska översättningen för smaska är tydligen "slurp" men samma ord kan även användas för sörpla vilket jag finner en smula grått och tråkigt. Att smaska på en varmkorv är ju inte alls samma sak som att sörpla i sig en äcklig kopp grönt te användandes både höger och vänster hand för att riktigt demonstrera hur jävla harmonisk man är. Eller hur?! Jag gillar dessa svenska ord. Ett ord jag gillar ännu mer är myggigt och där finns en stor lucka i det australiensiska, amerikanska, engelska sättet att beskriva en situation. Ordet saknas och jag känner bah hallå...?

Tänkte bara tala om...

...att jag lever och har det bra. I torsdags lämnade jag Darwin i mitt nya åk, en Ford Falcon från 1993 som har gått långt som fan men som troligtvis kommer gå minst lika långt innan den brakar ihop.

Det är ganska långt från Darwin till Alice Springs och jag hann med några märkliga stopp på vägen. Jag blir fortfarande dagligen förvånad över hur konstigt det här landet är. Här tillexempel ses jag klappande en wallaby. Den var som en hund ungefär.


Bild på en väg.



Bild på mitt åk som jag nu kallar Rennan efter en inte alls härlig övernattning i Rennan Springs som är den myggigaste platsen jag nånsin upplevt. Då har jag ändå varit på orienteringsläger i norra Dalarna så det vill inte säga lite.

Nån liten bäck i Katherine Gorge där jag spenderade en natt.

Mer lär det bli på bloggen nu när jag inte är till sjöss längre.

Ändrade planer igen

Imorse ringde Dean från kontoret och undrade hur det hade gått för mig på sista vändan. Jag vet att de bara vill höra att allt flyter på bra men jag kunde inte låta bli att säga att tre veckor till havs kändes i längsta laget och att jag under hela min lediga tid övervägt om det skulle kännas rätt att göra fyra veckor som alltså skulle bli längden på min nya runda. Jag gick upp till kontoret i eftermiddags och de erbjöd mig en tjänst som vikarie på lite random båtar. Fastän jag tappat entusiasmen nästan helt och hållet ville de ge mig mer jobb om jag var intresserad. Om jag får skryta lite här sa de att de bara hört bra saker om mig från båtarna och de vill att jag ska fortsätta.

Kanske är jag dum men jag sa att jag nog bara vill göra en sista runda om det finns möjlighet till detta. Det känns vemodigt och skönt på samma gång. Jag älskar verkligen vissa delar av jobbet men det har även sina negativa sidor.

Resultatet av detta lilla möte blev att jag troligtvis flyger ut till Christine nu på torsdag. Christine ligger inne i en vik och gömmer sig för cykloner och jag skulle vara där tills vädret är tillräckligt bra för henne att åka tillbaks till Darwin. Jag vet inte riktigt hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka till Darwin men jag skulle vara ute i mellan fem och fjorton dagar, beroende på vädret.

Hur låter det här? Ger jag upp för lätt eller är det rätt att lämna pärljobbet?

En fin kväll i Broome.

Som en kattunge ungefär

Jag är tillbaks i Darwin igen men är fortfarande ganska så sliten efter 21 dagars jobb på båtarna. De första två veckorna gick bra. En vecka i the Kimberley´s på Montoro, en skitbåt med trevlig besättning. Efter Montoro flög jag över bergen till Vivienne, en fin båt tom på folk. Redan samma dag som jag kom dit drogs ankaret upp och vi började röra oss mot Broome i Western Australia. På båten var det skippern Rick, kocken Mark, kökshjälpen Joyce och jag, "the new domestic". I 48 timmar färdades vi över öppet hav och jag blev för första gången i mitt liv sjösjuk. Havet var argt och vildsint och ingen mådde riktigt toppen. Sämst mådde Joyce och Mark. De trodde att de skulle dö och jag tvingades en dag stå i köket och göra lunch eftersom de låg i sina rum och kräktes. Jag spydde bara två gånger och känner ändå att jag klarade resan med hedern i behåll.

Väl framme i Broome tillbringade vi några relativt lata dagar med att fiska och förbereda Vivienne för den nya besättningen. För mig innebar detta att polera lister, städa under flytvästar, bädda sängar, skrubba tak och slänga skit som folk lämnat kvar. Jag har förövrigt en helt ny garderob nu, skapad av sånt som glömt eller helt enkelt inte brytt sig om. Kanske visar jag upp mina fynd här på bloggen om intresse mot förmodan skulle finnas.

Något jag mer än gärna visar upp även om intresse saknas är bilder från när jag lekte med tigerhajar. Jag hade kul vill jag lova. En kväll fick jag en stor jäkel på kroken (runt 2,5m) men då var det inte mycket att göra. Jag tror inte ens att den fattade att det var krok och lina inuti den överblivna stek jag använde som bete. Linan var för sju kilo så jag bara höll i spöet tills hajen helt enkelt nöjt simmade iväg med krok, stek och lina. Här kommer några bilder från dagen efter då vi inte använde krok utan helt enkelt lekte med de vackra varelserna.

Hejdå civilisationen!

Nu är det egentligen lite för sent för att vara vaken eftersom jag har en taxi beställd till klockan 06.30 imorgon men jag vill bara ge ifrån mig ett litet pip innan jag sedan blir isolerad i ytterligare två veckor. Det var pipet. Hejdå!

07/02/2011 Vivienne

Idag slutade arbetsdagen på ett tråkigt sätt med att jag klämde lillfingret på en av matlådorna. Det gjorde jätteont och nu är fingret alldeles lila. På lunchen klämde jag även tummen i besticklådan så nu ligger jag här i överslafen med två lila fingrar. Så, nu har jag tyckt synd om mig själv. När jag gjorde det började jag nästan grina. Det kändes tungt idag. Sex dagar avklarade och femton dagar kvar. Bara för att hitta lite motivation: 1150+230=1380. Ja, det är ju bra.

Idag kom det ett flygplan hit för att tanka. Det kom från den andra farmen jag ska till där båten tydligen heter Vansitart. Keith förklarade att jag skulle hoppa upp i fören, stå där och försöka hålla i ett handtag på den ena flygplansvingen. Jag skulle så att säga vara länken mellan luft och vatten där för en stund. Så ja, vi gav oss av i en mindre båt och jag provstod några gånger för att hitta balansen. Sen landade planet och jag verkställde planen.

Jag har försökt att fråga lite angående oddsen att bli uppäten om man trillar i men alla säger bara "trilla inte i". För mig skulle det vara lugnande att veta i siffror vad mina chanser är och det skulle även göra att jag inte var så nervös hela tiden när jag på allvar hoppar mellan båtar och flygplan. När vi gjorde flygplansmanövern idag pissregnade det. Jag frågade hur lång tid det tar att bli en skipper och Keith sa att det tar typ 1000 dagar till havs. Nu har jag fem och en halv.

(...)

Det är rätt kusligt att vara isolerad. I vanliga fall blir det bara två veckor men den här gången, som är min första, är det alltså tre veckor i sträck. Vad händer i Sverige? Vad händer i Darwin? Är det någon som tänker på mig? Det hoppas jag fan. Sen är det ju inte alls säkert att jag kommer till Darwin den 23/2. Det beror på vädret. Idag var vädret på gränsen till för dåligt för att de skulle kunna landa. Tungt att bli fast här. Dessutom börjar vi få ont om toalettpapper har jag märkt. Kan bli segt.

06/02/2011 Vivienne

Idag har allt varit nästan för bra för att vara sant. Jag åkte ut med luncherna fast jag egentligen inte behövde följa med eftersom en av ingenjörerna ändå skulle dit. Keith sa att jag lika gärna kunde följa med och se hur fint det var där alla jobbade idag. Jag följde med och det tog ungefär en halvtimme att åka dit. På vägen såg jag flera av öarna som hör till Osborne Islands och naturen här är helt fantastisk. Efter lunchrundan åt jag min lunch och sen sa Keith åt mig att hämta min kamera och så åkte vi ut igen för att hämta en av båtarna som inte används. Totalt har jag spenderat ungefär två timmar idag med att bara glida runt i en båt. Jag fick köra lite också men det gick jättedåligt.


(efter middagen)

Jag är ju inte direkt särskilt van vid de sju haven, böljan blå och inte heller har jag sjöben. Här är det inte jag som kastar loss eller lättar ankar. Eller vad fan, det ÄR kanske jag som kastar loss... Jag är i alla fall den som kastar av repen så att båten "lossnar". Jag är även den som sedan fångar repet när det är dags att förtöja(?!)/angöra(!?) den stora båten. När jag gör detta tänker jag varje gång på Göta Kanal och den där äckliga familjen med pastellfärgade flytvästar. Undrar om de inte heter Göran och Gullan, föräldrarna till ett argsint tonårsbarn som tittar på motorsågsmassakern. Jag känner mig som Gullan när hon blir hunsad och när hon skriker typ "Neeeeej, det gååååår inte Göran". Keith tycker att det är jätteroligt och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är svårt att vara sjövan när man har växt upp i ett elljusspår i Dalarna. Jag stapplar omkring i fören (!), tänker på hajar och krokodiler samtidigt som jag försöker lyfta ett rep som väger ungefär hur mycket som helst. I princip visar jag äset för Keith också som står och asgarvar vid ratten/rodret. Jag anväder ordet "parkera" eller, för hans skull "parking" näär vi varje dag gör detta. Det hela är liksom för komiskt för att vara pinsamt. Jag har sett andra göra det och det faller sig naturligt för dem medan jag måste sätta mig på huk, hitta balansen och kånka över repfanskapet. Sen reser jag mig skakigt och letar med flackande blick efter något att hålla i. Och ja, sen bär det av.

Min extrema brist på erfarenhet visar sig också varje morgon klockan 07.08 när jag lyssnar av radion efter vilket slags sjöväder det ska bli. Det enda jag har att jämföra med är sjörapporten i P1 och det fattar jag ingenting av. Tråkig är den också. Här sitter jag nu på allvar, på ett kontor, på en båt, på en av de mest isolerade platserna i hela Australien, och försöker att lyssna av och skriva der den australiensiska motsvarigheten till sjörapporten. Det kan ju alla räkna ut att det hittills har gått åt helvete. Jag lånar Keith´s telefon och spelar in för att kunna lyssna flera gånger men det hjälper föga. Imorse föll jag redan på startlinjen i vad som kallas "synoptic situation" (vet inte vad det betyder och jag fick ju slänga min engelska ordbok på flygplatsen eftersom jag hade tagit med mig mer än tio kilo). Jag hör bara hur det sprakar och det känns som att jag sitter i rymden och allt håller på att gå jävligt snett. Det jag brukar försöka snappa upp är "Warnings" för då tänker jag att om det var tillräckligt viktigt hade han väl sagt det då. Hur mycket är en knop? Jag får liksom inget perspektiv på det här.

(läggdags)

Jag kom precis in från däck där jag såg cirka tio hajar jaga fisk alldeles nedanför båten. Inga jättestora hajar, kanske 1,5 meter. Den stora vita gled förbi ibland men då ville min kamera alltid ladda blixten. Filmade lite men det var för mörkt.

Smått uttråkad igen

Detta kan man verkligen kalla en mellanperiod. Jag tycker inte om saker som börjar med mellan, -dagar, -ting, -rum. Visserligen gillar jag mellanmjölk men det är ett undantag från min regel om att ord som börjar med "mellan" är dåliga.


Ja, såhär kan tristess se ut. Hanna i en VB-keps. För dem som inte vet kan jag berätta att VB är ett ölmärke. Typ lika sofistikerat att dricka som en Sofiero 7.5 % är hemma i Sverige. Jag hade i alla fall roligare än killen på bilden nedanför. Han har varit arbetslös ett tag och igår gick han fullständigt loss på några stackars oskyldiga träd i parken här utanför. Frustrationen ligger som en hinna över hela stället. Som fettlagret på den där kastrullen man aldrig använder.

Då var det klart

Det här jobbet jag har på gång är mycket seriöst. Igår var jag där och tittade på en film och läste ett ganska omfattande material om säkerhet. Efter det följde ett prov och när jag hade klarat det fyllde jag i cirka 48 olika papper. Nu återstår bara en titt i polisregistret (både i Australien och Sverige...) sen har jag jobbet. Ostraffad är jag ju och därför vet jag nu äntligen att jag har fått jobbet!

Den 9/2 flygs jag ut till en båt som ligger tre timmar ut i havet. Där ska jag stanna i en vecka och vara ensam städare nio timmar om dagen. Efter en vecka hämtas jag av ett annat flygplan och körs till en båt i närheten där jag gör samma sak i ytterligare en vecka. Detta kommer att ge mig löjligt mycket pengar och jag tror att det är mitt drömjobb. På fjorton dagar kommer jag att tjäna cirka 20.000 svenska spänn... Inte helt bra att jag måste vänta i elva dagar på att börja jobba men eftersom jag nu vet att jag kommer att kunna tjäna väldigt mycket pengar på att göra något extremt spännande känns det lugnt. Lite långtråkigt här just nu men snart kan jag äntligen börja jobba.

It´s a cultural clash!

Igår gick vi ut litegrand och jag gjorde mig lite "fin" för första gången på länge. Vad får man höra då?! "You look like someone from the Addams family." WTF?!

Jag skulle väl inte säga att jag är modemässigt klockren i något land i världen men i Australien är jag helt fel. I Sverige kommer man undan med att se ut lite hur som helst men här tror man tydligen att jag är en djävulsdyrkare bara för att jag inte har Billabongshorts hela tiden. Då slår det över litegrand för mig och jag vill bara ha svarta kläder. Funderar på att tatuera in ett uppochnervänt kors i pannan också. Tända ett ljus och dansa kring en död katt.

Vet inte riktigt vem det är jag liknar men här är de i alla fall, familjen Addams.

Glada nyheter

Det regnar som vanligt i Darwin men någonting är annorlunda - jag har fått jobb! Lyckan är inte helt överväldigande eftersom jag fortfarande måste vänta på ett besked om exakt vart jag ska åka och framförallt när. Fortfarande har jag pengar men stressande är det att inte veta när jag har möjlighet att tjäna mer pengar. Alla ni som jag tycker om får ursäkta mig men jag är verkligen inte redo att åka hem ännu. Inte ens i närheten av redo tror jag. Visst har jag redan sett en del men jag väntar samtidigt på att allt ska börja.

Hursomhelst::: HR-människan (Bryan) ska tänka efter angående vilket ställe han vill skicka mig till. Mina tester från fystestet är för dåliga för att jobba som deckhand (vilket grämer mig något enormt eftersom jag troligtvis hade feber och inte alls mådde bra, fanfanfan) men jag kommer att få jobba i köket eller som städare. Antingen ska jag åka med ett flyg som tar mig till en farm tre timmar mitt ute i ingenstans, typ västerut, eller så ska jag åka med ett flyg som tar mig två timmar mitt ute i ingenstans, typ österut. Jag är otroligt ivrig.

Idag var jag på museum och köpte en dagbok. Även om Nyameriter är kul och bra känner jag just nu ett väldigt behov av att skriva och allt är inte menat att gå ut i cyberspace så att säga. Med det vill jag ha sagt att jag köpte en dagbok. Om jag vore Blondinbella hade jag visat en bild men nu får ni bara tro mig.

Ge mig bekräftelse

Jag är snorig och eländig och ligger och nyser hela tiden. Alltså är det mycket synd om mig. Något som skulle muntra upp är om det visar sig att jag är saknad. Därför öppnar jag upp min undersökning igen. Det vore fint att få över tio röster och jag tror att man kan rösta flera gånger.

Här visar jag var man klickar i. Märk även hur ömklig jag ser ut.

Stress är dåligt för hjärtat

Imorse gjorde jag min andra intervju för pärljobbet. Aldrig har det känns så lätt att bli intervjuad och jag hörde mig själv säga saker som lät helt perfekt men som jag aldrig tänkt på innan. Jag har aldrig varit så pepp och sugen på ett jobb att jag verkligen uttrycker det på ett så naturligt sätt. Tydligen framgår mitt engagemang och HR-människan verkar tro stenhårt på mig. Idag erbjöd han mig inte bara jobb i köket utan ville att jag ska bli någon slags alltiallo som dessutom jobbar med själva pärlorna. Det enda kruxet var den medicinska undersökningen som han bokade in redan klockan 13 idag. Jag sprang hem och städade hostlet i två timmar sen satte jag mig i en taxi och åkte till en klinik där min fysiska förmåga skulle testas.

Jag fyllde i massa papper sen var det dags att börja testas. De testade mig för droger och alkohol, de testade min hörsel och min balans. De tittade hur jag lyfte en låda med tio, femton och tjugo kilos innehåll upprepade gånger. Jag hissade ett rep med tyngder upp och ner i fem minuter, gick upp för en trappa i tre minuter, fler lådor att lyfta plus armhävningar (utan knäääään!) och situps. Under hela tiden mättes mina hjärtslag och det var det som var problemet. Jag kände att det här går ju men det brukar väl inte vara så här jobbigt. Tyvärr känner jag mig krasslig för tillfället och detta påverkade idag (kanske tillsammans med snus, kaffe och nerver) mitt blodtryck och min hjärtrytm. HR-människan ringde nämligen nyss och sa att alla resultat var bra förutom dessa. Skit, tänkte jag men han ska ge mig en ny chans på måndag då jag även ska träffa hans chef. Det låter som att jag får det här jobbet bara jag får ner hjärtrytmen lite. Jag vill, jag vill, jag vill. Nu ska jag typ ligga och andas ut och in hela helgen för att bli frisk och inte ha något fånigt högt blodtryck.

Man behöver alltså inte oroa sig över min hälsa. Det var bara en förkylning som olyckligt nog sammanföll med ett ganska hårt fystest.

Spännande uppladdning

Det var en ganska långsam onsdag och jag kände mig nästan lite febrig faktiskt. Jag har ju inte varit sjuk en enda gång sedan jag åkte hemifrån men idag var det tungt. Tills...

...Bryan från pärlföretaget ringde och ville träffa mig för en andra intervju imorgon 08.30! Jag blev helt fnissig av entusiasm och han fick tillägga att jag inte har fått jobbet än. Nu är jag inte sjuk längre. Jag vill gå (gå/dra/sticka...?) till sjöss. Om de fortfarande gillar mig efter intervjun blir det någon slags medicinsk undersökning, fystest och säkerhetsutbildning. Jag vill, jag vill, jag vill! Tänk om det är sjökvinna jag ska bli i livet..? Synd att det är Jenny som heter Jenny och inte jag, för jag hade gillat att kalla mig själv för havets skräck. Som i låten alltså.

Kanskekanskekanske...

...får jag jobb på en pärlbåt! Det här är det mest spännande under hela resan och jag i princip klappade i händerna av iver på intervjun jag just kom hem ifrån.

Får jag jobbet skulle jag laga mat åt den tjugo man starka besättningen på en av pärlbåtarna som utgår från Darwin. Kanskekanskekanske blir det så och då går jag till sjöss (aaaaaaaah, drömjobb!) i två veckor.

Ikväll går jag och jobbar med paj.

Ytterligare ett steg på karriärsstegen

Nu är jag ännu en merit rikare. Hostlet behövde städas så nu städar jag och bor gratis. Dessutom blev jag uppgraderad till ett rum med air condition. Här visar jag min städutrustning.

Toppen.

En kulinarisk jämförelse

En kväll här i Darwin gick Jenny och jag loss på snabbmaten. Jag skulle nog kalla mig själv för en snabbmatsexpert då jag bor i vad som borde vara i alla fall Sveriges falafelhuvudstad (om inte hela världens. Nä, där tog jag i). Hemma äter jag falafel cirka åtta gånger i veckan (där tog jag nog i lite igen men minst fyra då) och detta mönster av vanor har tillsammans med min utsökta kräsenhet för sås gjort mig till tja, en självutnämnd expert.

I nästan fyra månader nu har jag varit utan falafel och förstå min iver när jag helt plötsligt ser en liten, liten falafelshop i en liten, liten gränd här i Darwin av alla ställen. Eftersom jag är mycket förtjust i mat i rullform slog jag till och köpte en vad andra kanske kallar en falafelrulle men vad som i Malmö helt enkelt är en "falafel". Jag förklarade för kocken att jag var en matresenär inriktad på just nattliga smaker och att falafel låg mig extra varmt om hjärtat. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad kocken hette men jag vet att han var från Egypten.

Snabbare än vad man hinner säga blandad sås fick jag min efterlängtade rulle och visst var det gott. Lite törrt till och med för mig men ner slank den och Jenny hann inte bränna av ett foto förrän jag tryckt nästan hela skiten.


Efter denna uppvisning i tryckarkonst gick jag på eget bevåg in i köket och fortsatte skryta om hur mycket jag vet om falafel. Jenny tog en bild och sen gick vi hemåt.


Falafeln i Darwin får tre poäng av fem möjliga. Betyget höjs rejält på grund av en trevlig försäljare och att jag inte ätit på väldigt länge.