Låtsas som att det inte regnar

Under tiden jag står vid bandet på sjöfarmen och sorterar räkor efter deras ansiktsuttryck, rasar regnet ner utanför. Många har drabbbats av fotröta och det verkar inte alls trevligt. Jag försökte att bildgoogla fotröta men hittade bara bilder på fårfötter så jag antar att fenomenet drabbar boskap och att farmarbetare mer lider i det tysta.

En liten bild från igårkväll som jag tycker ser ganska mysig ut. Det är mysigt med regn ibland men det tycker nog inte killarna på bilden eftersom vägen till deras farm är översvämmad av två meter regnvatten och de därför inte kan ta sig till jobbet. Jag bör väl vara tacksam för att jag jobbar inomhus även om det också har sina baksidor. Igår tillexempel jobbade jag i sju timmar vid det som jag tror kallas för ett "glacing-belt". Kallt som satan och det tog närmare en timme att återfå blodcirkulationen i fingrarna, men det är bättre än fotröta. De som har denna underbara infektion (tror att det är en infektion men jag vet att den orsakas av att fötterna är blöta för länge) kan nästan inte gå och det ser riktigt nasty ut.

Struktur på tillvaron

Jag tror att jag äntligen börjar fatta poängen med att resa. Högst sannolikt är det någonting i stil med att faktiskt förflytta sig och inte bara att vara på samma ställe hela tiden. Varför detta tog två månader för mig att fundera ut vet jag inte men jag vet att allting känns väldigt bra just nu.

Jag har bestämt mig för att ta lite semester ifrån semestern och åka till Bali. Idag bokade jag en löjligt billig resa. Tur och retur kommer jag att betala motsvarande 1200 kronor. Eftersom Bali är såpass mycket billigare än Australien är det ungefär som att stanna här och göra ingenting i en vecka. Alltså lönar det sig att åka på semester.

Just nu ser min plan ut såhär:

1. Stanna i underbara Cardwell och jobba fram till den 30/12. Detta känns nu inte alls särskilt ansträngande eftersom de kommande två veckorna innebär eftermiddagsskift på räkfarmen och jag därför inte behöver gå upp så okristligt tidigt.
2. Åka till Magnetic Island för att fira nyår och ha semester i fyra dagar.
3. På något sätt ta mig via Cairns till Darwin och hitta ett jobb i ungefär en månad. Om någon känner för att påpeka att jag åker dit under den värsta delen av regnperioden kan jag redan nu säga att jag vet det. Jag vet nu också vad en regnperiod innebär eftersom den även pågår här och nu med fotröta, mygginvasion, översvämningar och bleka ben som konsekvens.
4. Jobba någonstans i Northern Territory fram tills det blir dags att från Darwin åka till Bali den 2o/2. På Bali stannar jag i nio dagar och jag vet ännu inte så mycket mer än att jag på planet ska äta varmkorv på vägen dit och pizza på vägen hem. Kanske korrelerar maten på något vis med de tramsigt billiga biljetterna?
5. Det roliga tar inte slut där eftersom jag i början av Mars kommer tillbaks till Darwin, hyr en campingvan tillsammans med Jenny (som jag lovar att introducera vid ett senare tillfälle), och åker ner längs västkusten i jakt på fest och sevärdheter.

Efter punkt fem vet jag inte mer än att jag troligtvis behöver hitta ett nytt jobb någonstans. Eftersom jag galet nog börjar gilla farmjobb bör detta inte vara ett problem. Det går bra nu. Känns lite som att halka in på ett bananskal och glida in på en räkmacka på samma gång.

Kiss.

100 % tacksam

I över en vecka har jag varje dag efter jobbet tjatat i receptionen angående ett visst paket från det avlägsna landet Sverige. I torsdags hände det! Paketet var framme och jag skyndade mig att öppna. På utsidan hade min fina mamma skrivit att paketet innehöll "Godis". Australia Borderline Security tackade för den informationen och skickade vidare detta lilla paket ända till Cardwell. Om de hade öppnat paketet och sett fryspåsen som mamma tryckt ner en av snusdosorna i hade det nog inte kommit fram eftersom det till och med i mina ögon ser rätt så olagligt ut. Men jag gillar tänket.

Jag är väldigt glad för snuset. TACK!

Jag har börjat att nästan trivas på räkfarmen. Detta kan ha att göra med min första lön som var minst sagt tillfredställande. Det kan också hänga ihop med att jag får göra flera olika saker på jobbet och att tiden på något vis går väldigt snabbt. Jag har även vant mig vid att utan problem gå upp klockan 02.50. Som det ser ut nu blir jag kvar där fram till nyårsafton då jag har mycket storslagna planer.

Kort redovisning av helgtrevnad

Snart har jag varit i Australien i två månader. Den största delen av tiden har jag på gott och ont spenderat i Cardwell och ibland blir man lite trött på det. Därför gjorde jag som någon i Raskens och åkte på min enda lediga kväll utomsocknes för att vidga mina vyer och låta mig roas. Som i bloggen tidigare nämnt var jag i lördags på rodeo.


Som om vi inte fått nog av machokultur och djurplågan tog jag och mina tre nya bekanta oss på något vis till Tully som ligger 45 minuter norr om Cardwell. Där hade man som uppvärmning gjort några tjurar riktigt förbannade och när vi kom var rodeon i full gång.


Ni kan föreställa er resten av rodeon men jag visar er min eleganta sorti.

typ bah guh, va ful ja va

Utflykt med inre konflikt

Igår var jag i Tully på mitt livs första rodeo. Detta kanske är något jag återkommer till men nu vill jag bara visa något väldigt mycket viktigare. Här ser ni mig ta min sista snus. Jag ler och är förväntansfull. Denna snus hade jag sparat just för en kväll som denna.

Här är det slut på det roliga och till och med färgerna är dystra. Jag har nu fått besked om att hjälpen är på väg men tills den når fram till det drabbade området (mig) tröstar jag mig med Spotify Premium. Det tycker jag att jag är värd.

Au revoir, mon francais copine

På hittepåfranska säger jag hejdå till Matilde som nu lämnar Cardwell för två månaders semester. Kanske ses vi på nyårsafton någonstans. Så länge håller jag ställningarna på sea farmen där allt rullar på som vanligt förutom att jag idag fick kritik för mitt sätt att sortera. Efter det stod jag i tre timmar och kontrollklämde på räkors huvuden för att försöka upptäcka vad som skiljer en "soft and broken" från en vanlig jävla middagsräka. Till egen middag åt jag ett paket nudlar. Detta hade varit rekord i onödigt tråkig information om det inte vore för att jag hällde ut det kokande vattnet på min egen mage. Fortfarande ganska onödig information inser jag nu eftersom det inte gör ont längre men jag i stundens hetta tyckte oerhört synd om mig själv.

Andra dagen på sea farmen

Bild på räkjobb. Dock inte mitt, men jag har en liknande outfit. Det är tolv grader i rummet.

Nästan lika svårt som det var att bestämma sig för att åka till Australien är det nu att bestämma sig för att lämna Cardwell. Som ni har förstått är det inte direkt så att livet leker utan allting här kretsar kring jobb. Jobben ifråga är inte direkt lätta att utföra utan de är självklart sådana arbeten som få autralienare är dumma nog att ta. I början tyckte jag att det var överraskande smidigt att få jobb och nu förstår jag varför.

Idag började jag, precis som igår, klockan 04.00. När jag gick upp var jag så trött att jag nästan inte kunde utföra de morgonsysslor jag nu ägnat morgnar i 23 år åt att lära mig. På något sätt kom jag till jobbet. Jag fick dagen att fungera men mycket mer var det inte. Hela dagen har jag sorterat räkor och kämpat mot sömnen. Ikväll lägger jag mig innan åtta för att på något vis ta revansch för denna minst sagt svaga insats.

Tillvaron just nu är som en blandning mellan Apocalypse Now och valfri rulle med Charlie Chaplin.

Nya rutiner

Klockan här är 20.41. Igår kväll slutade jag 21.30 på puben. "Imorse" började jag mitt nya jobb på sea farmen 04.00 med uppstigning 02.45. Imorgon blir det samma sak igen.

Mitt nya jobb kan man sammanfatta som kallt (sorterar frusna prawns), fult (rock, stövlar, hårnät, handskar och tre tjocktröjor) och ensamt (helt annan dygnsrytm jämfört med alla andra). Nu ska jag inte gnälla mer men om ni hade sett mig hade ni dött. Av skratt förmodligen.

Jag försöker att hitta svaret på hur länge jag klarar av Cardwell och varför jag vill vara här. Ikväll är det svårt att svara på det men efter den här veckan borde jag veta svaret för annars måste jag åka härifrån. Motivation är viktigt.

Jag har också en väldigt viktig fråga till er där hemma: Har någon skickat snus?! Jag har försökt att hinta om det men nu frågar jag rakt ut. Det är nämligen så att botten på min allra sista snusdosa syns skrämmande tydligt och jag nu gått över till att snusa ingefära.

Att köpa eller inte köpa grisen i säcken

Såhär mellan två jobb passar det bra att planera nästa steg på min hittills glest snitslade resa. Jag har inte hittat någon som vill ta sällskap norrut eftersom alla vill till typ Byron Bay och ligga på en sandstrand någonstans. Det är inget fel med att vilja det men jag vill istället gå min egen väg även om det innebär att jag gör det ensam. Jag åker norrut efter Cardwell. Frågan är nu bara hur jag ska ta mig norrut.

Väldigt många här har en egen bil eller planerar att köpa en egen bil. Jag faller lite för grupptrycket och vill helt plötsligt också ha en bil. Därför gav jag mig nyss ut och testade om jag kunde se vad som skiljer en bra bil från en dålig bil.

Helt lätt var det inte. Jag vet inte alls vad man ska titta efter men magkänslan säger mig att man ska passa sig för att köpa en bil med ARN som en del av registreringsnumret. Jag hatar Arn. Jag sparkade lite på däcken för att kolla lufttrycket, tittade under huven för att se om något djur hade tagit sig in där, kollade noga efter rost och oönskade håligheter. Jag tycker väl att båda bilarna verkade helt ok.

Mitt livs första bil köpte jag inte idag men jag ska nu grundligt överväga om alla pengar jag kommer att tjäna på sea farmen ska gå till skinn och pälsar eller om jag med gott samvete kan lägga en liten del av dem på ett åkdugligt fordon.

Hemma hos Nya Meriter

Idag är en långsam dag. Jag befinner mig mellan två jobb och måste därför fördriva tiden på egen hand när alla är iväg och arbetar hårt bland bananer, passionsfrukter, räkor och ananas. Det är en annan person här men han ligger i sin säng. Själv försöker jag sysselsätta mig på bästa möjliga sätt. Jag ger er därför en guidad tur genom hostlet som nu varit mitt hem i sex veckor. Välkommen in!

Vi kommer in i "rummet". Det finns inga dörrar här utan allt sker på gott och ont under samma tak. När man bajsar kan man självklart stänga om sig men lukt och ljud går rakt ut till TV-rummet, över och under den lilla plywoodskiva som mest av allt symboliserar någonting på avstånd besläktat med privatliv. Nu vet de flesta utav er att jag är ganska kräsen med mitt umgänge och ja, detta vållar ibland vissa svårlösta problem. Kanske är det bra för mig att dela och tvingas anpassa mig. Kanske slutar det i tårar och tragik. Det återstår att se.

Nu går vi in i köket. På bilden ser det skinande rent ut och det är för att Matilde precis städade det. Hon har under några dagar städat hostlet för att slippa betala hyra. Titta så duktig hon är.

Vidare har vi gymmet. De flesta som tränar här är av tyskt ursprung. Jag gav det ett försök imorse och blev åter igen överraskad av hur mycket starkare jag är nu jämfört med för sex veckor sedan. Jag lyfte allt ni ser på bilden flera gånger.

Jag tror inte att jag har glömt något nu. Ni såg min säng i ett tidigare inlägg alltså har vi täckt sova, äta, bajsa och rekreation. När man lämnar hostlet ser man mitt andra jobb, puben. Dit går jag ikväll för att jobba under deras 12 dollars buffé som brukar locka gäster långväga ifrån. Jag hörde ett rykte att någon från Tully gjort en reservation och då gäller det för oss i personalen att leva upp till förväntningarna.

Hybris och ren självgodhet

Nu öppnar jag delar av mitt album "Tecken på förfall" för allmänheten i hopp om att denna ska känna sig berikad och tacksam. Fortfarande finns inga bildliga bevis på hajbravaden men istället får ni se min säng och mina arbetskläder.

Jag har några nyheter. Idag jobbade jag min sista dag på bananfarmen. Detta beror på att jag desperat bad hostelägaren att fixa ett nytt jobb åt mig eftersom timmarna jag skrapar ihop bland bananerna inte ger tillräckligt med pengar. Resultatet av denna desperata bön blev att jag på måndag börjar jobba på en sea farm där jag troligvis ska sortera räkor. Jobbet ska tydligen vara enformigt, ensamt och påfrestande men lönen är värd varenda timme.

Istället för 18.50 som jag tjänar bland bananerna ska jag nu få 21 dollar i timmen. Utöver det får jag dubbel övertidsersättning och möjlighet att jobba sex eller sju dagar i veckan. Jag kommer att bli rik! Just nu känner jag mig frestad att stanna här och riktigt suga på karamellen för att sedan komma hem till Sverige i eget privatjet och vara förmögen. Jag skulle bära skinn och pälsar och ha en halsduk av sedlar. Tyvärr skulle jag också lukta lite svagt av gammalt räkskal men det är ett senare problem.

Sista dagen bland banarna gick som en dans (tango). Jag ägnade mig åt "baging" vilket innebär att jag idag var den som tog av plastpåsarna som hänger över de stora bananklasarna. Det bör nog vara det softaste jobbet som finns på farmen. Bland annat därför känns det självklart lite vemodigt att lämna alla bananer åt sitt öde men det är nödvändigt om jag ska kunna komma hem i skinn och pälsar. Bananfarmen har varit minst sagt intressant och när jag sammanfattar kan jag konstatera att jag har prövat på humping, sorting, baging, packing och traktorköreri. Inte illa. Dessutom tror jag att jag har varit en god representant för den svenska arbetsviljan. Nu ska den svenska arbetsviljan representeras annorstädes, nämligen på sea farmen. Fortsättning följer.

Bättre än storgäddan

Nästan som i en parentes nämnde jag i mitt senaste inlägg att jag var på väg att fiska för att mildra tristessen. Jag gick iväg med min franska vän Matilde och precis när vi var nära att ge upp fick jag napp något i hästväg. Jag skrek högt på svenska som inte ens jag själv kunde förstå. Matilde höll i mina axlar och jag lyckades på något vis veva in vad som visade sig vara en tvättäkta hammarhaj. Sen stod vi där med en haj i håven och visste inte riktigt vad vi skulle göra. För dem som aldrig har fångat en hammarhaj kan jag avslöja att soppa inte direkt är det första man tänker på. Snarare försöker man hålla fingrarna utom räckhåll för hajen medan man imponeras av hur stark den är. Lokalbefolkningen rusade fram och en kniv sattes i min hand. Jag hann hastigt reflektera över att jag kan vara på god väg att bli den nya Steve Irwin. Jag använde aldrig kniven utan kastade tillbaka den stackars hajen.

Om man är intresserad av bildbevis på denna bravad måste man lugna sig tills Matilde har köpt en ny kabel till sin kamera. Så länge bjuder jag er en bild som jag med ganska stor möda nyss ritade i Paint.

En arg liten halsning

Har pa hostlet upplever manga utav oss just nu en liten svacka. Internet har kraschat helt och hallet och jag har vantat i tva veckor pa att kopa ett eget mobilt bredband men postkontoret far inte in det forran tidigast pa onsdag.

Jag vet att gnall inte uppskattas fran nagon som ar i Australien nar det riktas till manniskor som just nu rustar sig for vinter. Anda har jag nagra saker att gnalla over. Kanske kan det for er vara trostande att veta att jag inte har det for bra. Att jag ar mansklig, och sa vidare. Har kommer en liten lista pa problem

• Internetsituationen.
• Arbetsbrist pa bananfarmen vilket ger oss tre dagars arbetsvecka vilket i sin tur genererar for lite pengar.
• Tristess i Cardwell.
• Snusbrist.
  

Tips pa aktiviteter mottages tacksamt. Nu ska jag desperat bekampa ledan genom att ga och fiska pa ett stalle jag redan nu vet ar tomt pa fisk.

Nämen, åh.

Jag håller precis på att avrunda en ganska så usel dag. Nya Meriter gör sig inte alls bra på morgonen som många utav er redan vet. Efter det gick det bara utför och jag har packat bananjävlar hela dagen. Jag var inte särskilt förjust i bananer när jag åkte hit. Nu hatar jag bananer.

Det som får den här dagen att sluta i en munter tonart är era fina kommentarer *känner mig som Kissie*. Bara för det bjuder jag er en bikinibild tagen under förra veckans vodkaparty i poolen.

Förstår om ni tror att det är en optisk illusion men i verkligheten är det är bara jag som har gått ner i vikt. Håll till godo.