Ändrade planer igen

Imorse ringde Dean från kontoret och undrade hur det hade gått för mig på sista vändan. Jag vet att de bara vill höra att allt flyter på bra men jag kunde inte låta bli att säga att tre veckor till havs kändes i längsta laget och att jag under hela min lediga tid övervägt om det skulle kännas rätt att göra fyra veckor som alltså skulle bli längden på min nya runda. Jag gick upp till kontoret i eftermiddags och de erbjöd mig en tjänst som vikarie på lite random båtar. Fastän jag tappat entusiasmen nästan helt och hållet ville de ge mig mer jobb om jag var intresserad. Om jag får skryta lite här sa de att de bara hört bra saker om mig från båtarna och de vill att jag ska fortsätta.

Kanske är jag dum men jag sa att jag nog bara vill göra en sista runda om det finns möjlighet till detta. Det känns vemodigt och skönt på samma gång. Jag älskar verkligen vissa delar av jobbet men det har även sina negativa sidor.

Resultatet av detta lilla möte blev att jag troligtvis flyger ut till Christine nu på torsdag. Christine ligger inne i en vik och gömmer sig för cykloner och jag skulle vara där tills vädret är tillräckligt bra för henne att åka tillbaks till Darwin. Jag vet inte riktigt hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka till Darwin men jag skulle vara ute i mellan fem och fjorton dagar, beroende på vädret.

Hur låter det här? Ger jag upp för lätt eller är det rätt att lämna pärljobbet?

En fin kväll i Broome.

Som en kattunge ungefär

Jag är tillbaks i Darwin igen men är fortfarande ganska så sliten efter 21 dagars jobb på båtarna. De första två veckorna gick bra. En vecka i the Kimberley´s på Montoro, en skitbåt med trevlig besättning. Efter Montoro flög jag över bergen till Vivienne, en fin båt tom på folk. Redan samma dag som jag kom dit drogs ankaret upp och vi började röra oss mot Broome i Western Australia. På båten var det skippern Rick, kocken Mark, kökshjälpen Joyce och jag, "the new domestic". I 48 timmar färdades vi över öppet hav och jag blev för första gången i mitt liv sjösjuk. Havet var argt och vildsint och ingen mådde riktigt toppen. Sämst mådde Joyce och Mark. De trodde att de skulle dö och jag tvingades en dag stå i köket och göra lunch eftersom de låg i sina rum och kräktes. Jag spydde bara två gånger och känner ändå att jag klarade resan med hedern i behåll.

Väl framme i Broome tillbringade vi några relativt lata dagar med att fiska och förbereda Vivienne för den nya besättningen. För mig innebar detta att polera lister, städa under flytvästar, bädda sängar, skrubba tak och slänga skit som folk lämnat kvar. Jag har förövrigt en helt ny garderob nu, skapad av sånt som glömt eller helt enkelt inte brytt sig om. Kanske visar jag upp mina fynd här på bloggen om intresse mot förmodan skulle finnas.

Något jag mer än gärna visar upp även om intresse saknas är bilder från när jag lekte med tigerhajar. Jag hade kul vill jag lova. En kväll fick jag en stor jäkel på kroken (runt 2,5m) men då var det inte mycket att göra. Jag tror inte ens att den fattade att det var krok och lina inuti den överblivna stek jag använde som bete. Linan var för sju kilo så jag bara höll i spöet tills hajen helt enkelt nöjt simmade iväg med krok, stek och lina. Här kommer några bilder från dagen efter då vi inte använde krok utan helt enkelt lekte med de vackra varelserna.

Hejdå civilisationen!

Nu är det egentligen lite för sent för att vara vaken eftersom jag har en taxi beställd till klockan 06.30 imorgon men jag vill bara ge ifrån mig ett litet pip innan jag sedan blir isolerad i ytterligare två veckor. Det var pipet. Hejdå!