Oops, jag gjorde det (igen)

Jag antar att känslan av förändring är vanligt förekommande bland alla som är på resande fot. När jag var i Sydney skrev jag ett inlägg om hur hela jag förvandlats till semester. Att semester mer och mer blivit en personlig egenskap istället för ett stelt substantiv. Jag är fortfarande semester men med en något annorlunda innebörd.

Livet här är hårt som satan, rent ut sagt. Det känns lite som att sitta inne, på kåken alltså. När man flyttar in här får man en skål i aluminium och ett lakan. Följande morgon hämtas man av en buss och körs till jobbet.

Min poäng är att jag har förändrats i en ny (positiv?) riktning. Jag har många gånger använt bloggen till att uttrycka min skräck för ormar och andra läskiga varelser. Jag är numera helt likgiltig inför allt som har med kryp och reptiler att göra. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med energi i min kropp för att jag ska orka vara rädd. Eftersom jag ser ormar ungefär varannan dag orkar jag inte göra en stor sak av det längre. Dessutom stärks jag av min döda-allt-policy som jag följer strikt på jobbet.

Igår hittade jag två ormskinn på jobbet. Jag tog med dem hem, knöt det ena runt handleden och kände mig som en härskare över alla ormar i hela Australien. De kan dra åt helvete för de skrämmer mig inte längre. Jag brukar visualisera att det kommer en orm och att jag knyter ihop den till en knut och målvaktssparkar iväg den. Efteråt svär jag och ger den fingret.


I onsdags körde jag traktor och fick pröva på att jobba som humper (killen som fångar bananerna). Det finns en extremt tydlig gräns här mellan vad tjejer kan göra och vad som är killgöra. Detta retar mig något oerhört och jag bad i onsdags om att få pröva humping som är riktigt brutaljobbigt. Först tyckte nog alla att det var ganska lustigt och började leta efter ett litet träd som jag kunde få pröva. När jag utan svårigheter hade burit den klasen till traktorn ville jag pröva en tyngre. Inga problem. Det slutade med att jag visade att vissa tjejer visst kan bära 50 kilo bananer. Jag humpade i ungefär en timme och ville sedan fortsätta men det fick jag inte. De sa att jag gjorde det bättre än vissa killar som hade prövat det men ändå får jag inte vara med i något av de lag som plockar.

Förändringens vind blåser även på min kropp. Byxorna hänger och jag känner mig starkare än någonsin. Idag sprang jag. I och för sig bara till bottleshopen, men ändå. Andra människor säger att jag är blek men jag tycker att jag har blivit brun. Jag har även färgat håret i en kulör som gör sig bättre i solsken.

PS. Snus? DS.

En aktiv fritid

Nu är det ju ett litet tag sen men man kan ju inte åka på grisjakt utan att sedan berätta om det. Precis som Pia Priceless kommenterade så jagar man i Australien vildsvin med kniv. Man har ungefär en flock hundar som söker upp grisarna. När hundarna hittar grisarna attackerar de och håller nere grisen tills människan hinner fram och skär halsen av den. Det hela är väldigt macho precis som väldigt mycket annat i det här landet (återkommer till detta).

Vi använde tre stycken vackra hundar. Mango, BJ och Frizzie.


Såhär såg det ut på stället där vi jagade. Mannen på bilden heter Patrick och ägde sockerfälten. Vildsvinen är inte så populära bland markägarna på grund av att de äter upp sånt som odlas. Patrick, hundarna, Sean, Elin och jag smög runt bland sockerrören i cirka tre timmar.

Vi fångade ingenting. Såg inte ens några grisar. Istället åkte vi till Cardwells bottleshop och köpte öl.

Såg att någon anonymt kallat mig för grismördare i kommentatorsfältet. Ja. Det kanske jag är. En grismördare alltså. Jag gillar fläsk.

Att utforma en helg

Jag börjar väl äntligen bli lite bättre på att packa bananer och belönades därför med ännu en dag i traktorn. Förutom en incident gick det bra. Eller, det var visst två incidenter. Första gången skulle jag svänga in i en ny rad med bananer och kom så att säga "fel på´t" och var tvungen att backa. När jag precis började backa såg jag att ägarens mamma åkte förbi alldeles bakom släpet. Det var ingen fara men det skulle ju vara lagom typiskt att köra över sin arbetsgivare. Absolut inget jag vill ska hända. Den andra incidenten var av mindre dramatisk art. Återigen handlade det om att byta rad och göra en fyrtiofem gradig vinkels sväng runt ett hörn med en damm precis framför vägen. Tappade då några banansäckar men de sa att det är sånt som händer.

Det är kanske lite märkligt att bloggen Nya Meriter nu har kommit att handla mestadels om bananer, men så kan det bli ibland. Just nu kretsar mitt liv kring bananer och jag hoppas att det inte är tjatigt att läsa om.

Nu är det helg här i Australien och då hittar jag på typiskt australiensiska saker. Denna helg åker jag för första och förmodligen enda gången på pig hunting. Jag visste inte ens att det fanns vildsvin här men det gör det tydligen och dem ska vi ikväll jaga tillsammans med sonen till ägarna på puben jag jobbar på. Vi tar med oss fem stycken mastiffer, två bilar och en påse med varma kläder. Det här med jakt känns inte bara positivt för mig. Mest av allt känner jag att detta är ett ypperligt tillfälle att komma ut i naturen och se en väldigt speciell del av Australien. Jag ska ju inte döda några grisar och därför är det lite skitsamma om jag är med eller inte. Grisarna dör ju ändå, om man så säger. Vi får väl se hur det känns imorgon när jag faktiskt vet vad detta med pig hunting innebär.

Språkskola i egen regi, del 2.

Nu skulle man kunna tro att jag är på semester och skördar frukterna av det hårda arbete som jag, strax innan avresa från Sverige, lade ner på att lära mig att behärska det engelska språket. Verkligheten är en annan. Jag skördar visserligen frukter men de är av en annan sort.

Här i stan pratar man väldigt australiensiskt. Jag har såpass svårt att förstå att jag misstänker att ingen förstår vad någon annan säger. Kanske är det så att invånarna här gör samma sak, dag ut och dag in, för att på så vis minska den ansträngning som vi alla vet att kommunikation kan innebära? Vad vet jag.

På hostlet handlar den största delen av all kommunikation om hur man säger "dra åt helvete" på italienska/tyska/svenska/koreanska/franska, eller så utgörs den av rent fackspråk. Bananspråk alltså. Jag har lärt mig många nya bananord. Några exempel: "conveyor belt" = löpande band, "cutter" = killen som skär ner bananerna från träden, "humper" = killen som fångar bananerna, "superannuation fund" = typ, pengar jag får när jag lämnar Australien. Bananspråket är klurigt och har ett väldigt begränsat användningsområde. Annat är det med språket som talas på puben. Där berättas det historier, det dras vitsar och jag är redan Hannabanana med hela australiensiska folket. Mer den sortens kommunikation som jag föredrar men lätt är det inte!

Jag serverade två äldre män igår kväll. Först hade de beställt mat inne i baren och jag var nära att be dem skriva upp vad de ville ha att dricka på grund av det omöjliga i att försöka höra vad de sa. Till sist lyckades jag mer eller mindre chansa rätt och de gick ut för att vänta på maten, i god väns lag. När jag, skamsen efter min uppvisning i dålig timing och avsaknad av talang, lommade ut för att duka deras bord sa en av dem ungefär såhär: "Are you getting it sorted out?" De undrade alltså av ren vänlighet hur det gick för mig på min första kväll som servitris. Stressad som jag var fokuserade jag på helt fel sak och svarade: "Yes, I brought the salt out". Tystnad och förvirring uppstod till jag hann tänka färdigt och sa någonting om att ja, nu går det mycket bättre. Det är en väldigt tur att stan är liten och att alla är vänliga.

På väg till ett kneg någonstans.

Arbetsbeskrivning/självskadebeteende

Just nu gör jag karriär. Bananpackandet har jag ju redan berättat om och nu har jag fått ett jobb till som servitris och bartender på ett mycket fashionabelt etablissemang alldeles bredvid hostlet jag bor på. Där jobbade jag min första kväll igår och det gick ganska bra. Väldigt mycket roligare än att packa bananer om man säger så. I det här blågröna huset jobbar jag.

Här sitter jag på mitt andra jobb och riktigt insuper atmosfären under en av våra två halvtimmesraster. Ja, på farmen alltså. Inte puben. Ingen är väl direkt snygg på jobbet men jag är nog fulast (Beklagar vad som har hänt med ditt linne, Elin).

Det var några bilder från min karriär. Mitt CV börjar verkligen ordna till sig nu. Snart kan jag ha prövat på vartenda kneg som finns.

Svalka

I Cardwell kan man inte bada i havet. Anledningen till detta är krokodilerna som trivs väldigt bra här i norra Queensland. Stranden ligger där, liksom retfullt, men ingen badar. Jag frågade lite angående sannolikheten att bli uppäten om man ändå gav sig den på att ta ett dopp. Tydligen är det 50/50. Ganska dåliga odds att överleva tycker jag och avstår därför. Istället kan man gå i en och en halv timme rakt upp mot bergen och bada i det här fina vattenfallet. "Kallt", tycker italienarna. "Helt lagom", tycker jag.


Jag har varit där två gånger sedan jag kom hit. Första gången med Charlotta, Arvid och Elin, som tillsammans med mig utgör den enda gruppen av svenskar på hostlet. Andra gången var nu i helgen då i princip hela Cardwell hade hittat dit. Det ser kanske inte så varmt ut på bilderna men det är det.

En fin stol.

Nu ska ni veta hur smidigt jag har ordnat det för mig. Min första lön har som sagt kommit och jag använder numer ett australiensiskt bankkort vilket fryser alla mina svenska tillgångar. Jag har även skaffat ett australiensiskt nummer: 0414 642 568. Det kan vara så att det ska vara ett landsnummer först men det får man som ansvarsfull anhörig till mig kolla upp på egen hand. Sen har jag en adress också: Cardwell Backpacker, 178 Bowen Street, Cardwell, QLD, 4849. Jag kommer att vara här i minst fyra veckor till och kanske vill man skicka något. Detta något skulle rent hypotetiskt kunna vara snus av ett billigt märke. Eller ännu bättre, kom hit, men glöm inte att ta med snus.

Puss.

Det blir vad man gör det till

När man vill shoppa i Cardwell måste man anstränga sig lite. Om man gör det kan man belönas för sin ansträngning och gå från stan som en lite snyggare, lite mer självsäker människa. Jag tog mig an denna utmaning och se på mig nu. Här balanserar jag på gränsen mellan ett sunt självförtroende och arrogans. Precis så ska man enligt mig känna sig efter en heldags shopping.

Om man har vägarna förbi Cardwell är det helt klart värt att göra ett besök på "Op Shop". Eller "Opp Shop" som är den alternativa stavningen. Här hittar man blusar, koftor, solhattar, sandaler och saker som med hyfsat stor sannolikhet gör ditt hem lite trevligare än vad det var innan.


Tröja med tryck: $ 3.00.

Snart klar med andra jobbveckan

Nu är det såhär att jag fortfarande inte har kunnat flytta in på hostlet. Jag är utan nät, TV, affärer och civilisation. Jag går upp klockan 05.30 varje dag, kokar ett ägg, äter en macka, blir skjutsad till jobbet och ägnar resten av dagen åt att överleva. Farming är jobbigt. Jag packar och packar och packar och packar. En rolig sak var att jag igår fick köra traktor. Det gick väl inte strålande men det var väldigt kul. Om ni vill ha en rolig stund kan ni tänka er mig sittandes i en skitstor grön traktor av märket John Deere. Jag har en enorm stråhatt och ser ut som skit. Desperat försöker jag lära mig systemet med växlarna och bakom mig sitter ett 10 meter långt släp som rymmer bananer för hur många tusen dollar som helst. Ser ni mig? Tänk er nu att jag ska backa med släphelvetet och dundrar rakt in i ett stängsel. Ungefär så var gårdagen. Plus att det låg en död orm i traktorn i en halvtimme utan att jag märkte det. Idag har jag bara packat och sett en liten orm inne vid banden. Nu har jag varit här i en och en halv vecka och har redan sett sex stycken ormar. Inte helt ok.

Jag tror att det här är som lumpen för mig. Som sagt går jag upp 05.30 och åker till jobbet. Efter jobbet finns det inte mycket att göra förutom att leka med ägarparets väldigt lekfulla hund, vilket i och för sig inte är så dåligt. Efter leken somnar jag cirka 20.00.

Trots min negativa beskrivning har jag det ändå bra. Min första lön har kommit och det gör det hela värt det. Jag ser även fram emot att vara ledig i helgen och kunna hitta på normala saker.

Hej på ett tag!

Liten sammanfattning av Sydney

Nu bjuder jag er lite bilder från min tid i Sydney som var väldigt hektisk men grym. På det första fotot ses jag sittande på Bondi Beach, strategiskt placerad nära livräddarna. Även om jag inte badade kändes det tryggt att vara i närheten av dem. Ute i Bondi bodde vi ett tag hos Elins vän, Jesse, som var grym. Han hade ett fantastiskt hus och det kändes som att vi var i Beverly Hills, fast vi var i Bondi. Vi gick ut en sväng och det var nice.






Här kommer några flaggor som jag fotograferade i en liten bergsby i Blue Mountains som är det bästa jag har gjort under resan så här långt.






Den här bilden på en båt tog jag när jag på grund av jetlag vaknade i gryningen och gick ut på ensam upptäcktsfärd. Tycker den är fin.


Här lutar jag mig ut över ett stup.



Ser att det är lite dåligt deltagande i min bloggundersökning. Fyra röster varav en är min egen.

Skarpt lage

Nu kommer allt huller om buller:

Elin och jag kom till Cardwell i sondags kvall. Vi trodde att det skulle vara en liten ort med 11.000 invanare. Istallet ar det en hala pa 1000 personer. Alla verkar halla pa med farming. Jag jobbar numera pa en bananfarm. Ni vet, vissa gillar att jobba med manniskor, andra med teknik. Sjalv jobbar jag med bananer. Arbetstiderna ar brutala. Vi blir hamtade 06.30 och skjutsade till farmen dar vi sedan hamtas 16.20. Under den tiden packar jag bananer for glatta livet. Det ar 14 kilo i varje lada och jag packar cirka 180 stycken per dag. Nagon som har mer tid an vad jag har far hemskt garna rakna ut hur mycket det blir.

Jag jobbar vid ett lopande band. Jag packar bananerna. Nu vill jag hastigt beskriva vad som utover bananer passerar mig pa en helt vanlig dag. Mandagen gick bra. Nagra spindlar men inte mycket laskigare an de som bor i kolonin. Tisdagen borjade dramatiskt med att en fagelspindel gled forbi och kollade pa mig. Ny pa jobbet som jag ar visste jag inte vad jag skulle gora utan iakttog vad en annan anstalld gjorde. Hon helt enkelt slog ihjal den och sa "Kill it!". Efter bara tre, fyra miuter dok en annu storre spindel upp som jag slog ihjal med en banan. Tank er sadana spindlar som ar med i Fangarna pa Fortet. BANKADE DEN SONDER OCH SAMMAN. Med en banan. Senare akte en groda forbi men jag borjade val komma in i rytmen nar jag helt plotsligt hor nagon ropa pa chefen fran ett av de andra lopande banden. Det var en orm pa bandet. Tydligen helt ofarlig men det kvittar for mig. En av agarna plockade helt enkelt upp den och gick mot mig for att spexa lite varpa min reaktion ar att brista ut i en hysterisk gratattack. Det var liksom inte direkt en stilla tar som rann, utan nastintill skrikgrat. Jag jobbade anda vidare men jag kanner att det inte riktigt ar socialt accepterat i det har landet att vara ormradd.

Skulle garna ta lite bilder fran jobbet men jag maste visa att jag ar serios och arbetsvillig och inte bara en fotograferande hysterika. Kanske kommer det bilder, kanske inte.

Vi vantar pa att fa flytta in pa hostlet. Tills dess bor vi i agarnas hus. Dar finns inget internet. Darfor blir det lite si och sa med kommunikationen. Tanker pa hemma och saknar er.