Äntligen i Townsville

Igår trotsade vi krokodilvarningar, cykloner och allmänt pissiga förhållanden för att ta oss ifrån Cardwell. Arvid och Charlottas bil visade sig vara mycket pålitlig, även i dessa blöta trakter. Faktiskt var vägen inte så farlig så det mesta av vattnet måste ha runnit undan men ikväll väntas det komma ännu mer regn. Därför hoppas jag att mina estniska vänner hinner ner till Townsville innan vägen återigen stängs av.

Sen vi kom hit har jag slappat. Det är grymt att ha en dörr och slippa dela rum med trettio andra människor. Vi har en papperskorg, spegel och ett litet kylskåp på rummet och detta känns just nu lyxigare än en egen villa i Limhamn. Mitt internet funkar perfekt för första gången och även om Townsville inte verkar vara något märkvärdigt är det ändå en stad. Jag känner mig lite folkskygg men antar att det tar ett tag innan man vänjer sig vid att vara en del av en civilisation istället för någonslags bortglömd stenåldersfamilj.

Nu är det dags för den första frukosten utanför Cardwell.

En lite försenad julhälsning

Min fenomenala framförhållning gör att jag önskar god jul och sånt en dag för sent. Kanske är vissa i Sverige fortfarande uppe och firar julafton men själv sitter jag lite smått bakfull och känner att julen är förbi. Igår blev det ett spontant poolparty i spöregnet. Innan det en middag där alla lagade någonting från respektive hemland. Tyskarna gjorde saurkraut och frankfurterkorvar, estniskorna lagade en väldigt ambitiös potatissallad och Jenny och jag bjöd på köttbullar. En väldigt glad överraskning var att Charlotta och Arvid dök upp mitt under köttbullsstekeriet. De stannar här över hela helgen och bidrar till den lilla julkänsla vi ändå har lyckats klämma fram. På måndagen är planen att försöka ta oss ner mot Townsville.

Jag har förstått att det är snökaos i Sverige för tillfället. Här är det regnkaos. Vi har redan köpt biljetter och betalat boende på Magnetic Island över nyår men vet inte om vi kan ta oss dit. Vägarna är avstängda i båda riktningar och mardrömslikt är vi fast i Cardwell där stämningen är löjligt irriterad. Alla har planerat att åka under nästa vecka och nu vet ingen hur länge vi blir kvar här. Det här med regnet verkar vara lika överraskande för invånarna i Australien varje år. Det är som att folk är så lättade när regnperioden är över att de glömmer bort att vidta några som helst förebyggande åtgärder inför nästa år när det, överraskande nog, börjar regna igen! Förra året fann sig Cardwellborna i att vara totalt isolerade från omvärlden i två veckor. Jag har inte tid med det här! Jag tror vanligtvis inte på andar och sånt men känner ofta att det vilar en elak förbannelse över den här lilla byn.

Vi har en desperat nödlösning för att kunna ta oss ner till Townsville innan den 30e. På farmen där Jenny jobbat har de små flygplan som används till att bespruta träd. En man på farmen kan eventuellt flyga ner oss, en och en, så att vi inte missar festen. Jag väntar och hoppas att det ska sluta regna. Hoppas också att det slutar snöa i Sverige.

Nytt yrke igen

Efter ännu en finfin dag på sjöfarmen kommer här bilderna som utlovat. Såhär ser jag alltså ut på mitt nya kneg. Jag börjar varje morgon med att gå in i något slags hygienomklädningsrum där jag drar på mig mitt hårnät och tvättar mina händer grundligt.

Sen sätter jag på mig ännu mer skyddsutrustning. Dubbla handskar, stövlar i rejält gummi och stänkskydd på underarmarna. Det kostar en del att ligga på topp.


Ja, sen ger jag mig helt enkelt i kast med räkorna. Det brukar gå mer eller mindre bra.

Ingen sällskapsresa direkt

Nu börjar sista etappen av expedition Cardwell. Vid det här laget är jag så trött på situationen att minsta lilla motgång får rent bibliska proportioner och jag är fly förbannad minst fem gånger om dagen. Förutom småsaker som händer här på hostlet (De flesta "småsaker" uppstår när folk har varit här i över en månad och revirtänket börjar kicka in. Då är saker som tvättlinor, plats i kylskåpet, klädnypor och eluttag helt plötsligt stora källor till konflikter.), är jag på jobbet inte helt lätt att ha att göra med. Jobbet är i sin tur inte heller lätt att hantera. Kort sammanfattat är det helt galet att jobba morgonskiftet. Som om inte det vore nog att gå upp 02.45 visar det sig nu att man i Australien äter en jävla massa räkor till jul. Det är ungefär som vår julskinka. Under en dag kan vi ha beställningar på över tio ton. Räkor alltså.

Efter ett räkinferno utan skådat like (det flög räkor överallt och jag skrek på allvar rakt ut i ren frustration) gick jag på tidig lunch och chefen sa "by the way, tomorrow you start at three am". Jag sa "haha, that´s funny" fick som svar "no, it´s not. You seriously start work at three am". Min inte helt normala reaktion var att börja skratta hysteriskt i hopp om att han skämtade. Det gjorde han inte och imorgon går jag upp 01.45 för att sortera tonvis med julräkor. Tolv dagar i rad blir det sen får det fan räcka. Då har jag tjänat ihop minst 5000 dollar vilket motsvarar cirka 35.000 kronor. Klappar mig själv på axeln och kan inte annat än att bli imponerad.

Förlåt mitt långa blogguppehåll. Tillvaron är väldigt speciell och inte särskilt inspirerande att skriva om just nu. I hopp om att få upp mina läsarsiffror igen utlovar jag imorgon bilder från en fullständigt kaotisk seafarm. Man kommer som läsare även att få se mig i en jätterolig outfit.

Nu går jag och lägger mig.

Konsten att provocera

För bästa möjliga komfort kan man inuti sina från Sverige medhavda flipflops bära strumpor tillverkade i sportsyfte. Detta är ett enkelt sätt att reta gallfeber på omgivningen och kan på sikt innebära att folk slutar att ta kontakt.

Det är jättebekvämt.