06/02/2011 Vivienne

Idag har allt varit nästan för bra för att vara sant. Jag åkte ut med luncherna fast jag egentligen inte behövde följa med eftersom en av ingenjörerna ändå skulle dit. Keith sa att jag lika gärna kunde följa med och se hur fint det var där alla jobbade idag. Jag följde med och det tog ungefär en halvtimme att åka dit. På vägen såg jag flera av öarna som hör till Osborne Islands och naturen här är helt fantastisk. Efter lunchrundan åt jag min lunch och sen sa Keith åt mig att hämta min kamera och så åkte vi ut igen för att hämta en av båtarna som inte används. Totalt har jag spenderat ungefär två timmar idag med att bara glida runt i en båt. Jag fick köra lite också men det gick jättedåligt.


(efter middagen)

Jag är ju inte direkt särskilt van vid de sju haven, böljan blå och inte heller har jag sjöben. Här är det inte jag som kastar loss eller lättar ankar. Eller vad fan, det ÄR kanske jag som kastar loss... Jag är i alla fall den som kastar av repen så att båten "lossnar". Jag är även den som sedan fångar repet när det är dags att förtöja(?!)/angöra(!?) den stora båten. När jag gör detta tänker jag varje gång på Göta Kanal och den där äckliga familjen med pastellfärgade flytvästar. Undrar om de inte heter Göran och Gullan, föräldrarna till ett argsint tonårsbarn som tittar på motorsågsmassakern. Jag känner mig som Gullan när hon blir hunsad och när hon skriker typ "Neeeeej, det gååååår inte Göran". Keith tycker att det är jätteroligt och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är svårt att vara sjövan när man har växt upp i ett elljusspår i Dalarna. Jag stapplar omkring i fören (!), tänker på hajar och krokodiler samtidigt som jag försöker lyfta ett rep som väger ungefär hur mycket som helst. I princip visar jag äset för Keith också som står och asgarvar vid ratten/rodret. Jag anväder ordet "parkera" eller, för hans skull "parking" näär vi varje dag gör detta. Det hela är liksom för komiskt för att vara pinsamt. Jag har sett andra göra det och det faller sig naturligt för dem medan jag måste sätta mig på huk, hitta balansen och kånka över repfanskapet. Sen reser jag mig skakigt och letar med flackande blick efter något att hålla i. Och ja, sen bär det av.

Min extrema brist på erfarenhet visar sig också varje morgon klockan 07.08 när jag lyssnar av radion efter vilket slags sjöväder det ska bli. Det enda jag har att jämföra med är sjörapporten i P1 och det fattar jag ingenting av. Tråkig är den också. Här sitter jag nu på allvar, på ett kontor, på en båt, på en av de mest isolerade platserna i hela Australien, och försöker att lyssna av och skriva der den australiensiska motsvarigheten till sjörapporten. Det kan ju alla räkna ut att det hittills har gått åt helvete. Jag lånar Keith´s telefon och spelar in för att kunna lyssna flera gånger men det hjälper föga. Imorse föll jag redan på startlinjen i vad som kallas "synoptic situation" (vet inte vad det betyder och jag fick ju slänga min engelska ordbok på flygplatsen eftersom jag hade tagit med mig mer än tio kilo). Jag hör bara hur det sprakar och det känns som att jag sitter i rymden och allt håller på att gå jävligt snett. Det jag brukar försöka snappa upp är "Warnings" för då tänker jag att om det var tillräckligt viktigt hade han väl sagt det då. Hur mycket är en knop? Jag får liksom inget perspektiv på det här.

(läggdags)

Jag kom precis in från däck där jag såg cirka tio hajar jaga fisk alldeles nedanför båten. Inga jättestora hajar, kanske 1,5 meter. Den stora vita gled förbi ibland men då ville min kamera alltid ladda blixten. Filmade lite men det var för mörkt.